Lilla Bambis mamma dör....
Mio hugger svärdet genom Riddaren Katos stenhjärta....
Simba ser sin far Mufasa attackeras och dö....
Törnrosa "sover" i tusen år...
Snövit förgiftas av sin styvmor...
Molle är redo att döda sin bäste vän Micke....
Vargen åt upp Rödluvans mormor...
Askungen är slav under sina styvsystrar...
Mowgli har övergivits i djungeln...
Aladdin lever på gatan...
Ronja Rövardotter hoppar över "Helvetesgap" och växer up bland mjöddrickande rövare...
Peter Pan är föräldralös....
Bröderna Lejohjärta dör och kommer till Nangijala...
För att inte tala om Pippi Långstrump som odlar sockerdrickor i ett träd och vars mamma bor i himlen, har en pappa som titulerar sig "Negerkung" på Kurrekurreduttön, hon bor ihop med en häst och en apa och älskar att driva med polisen...
Det är ju verkligen ett under att vi som vuxit upp med dessa sagor och filmer har överlevt utan större psykiska åkommor som men!
Men nu är det så att lilla godhjärtade Alfons Åberg som "kan själv" har orsakat mardrömmar och rädsla hos ett barn, och som ett resultat av det är förskolan nu anmäld till skolinspektionen som ålagt att ansvarig kommun ska fortsätta att utreda vidare.
Utreda vidare? Vad exakt?
Att barn i förskoleålder stundvis går igenom faser av rädsla och oro??
I så fall skulle vi föräldrar inte få göra annat än att sitta och knåpa ihop div anmälan hit och dit.
Men kan vi verkligen skylla allt på förskolan och våra barns pedagoger?
Jag har i alla fall svårt att motivera hur det ska kunna vara frökens fel att "N" sitter utanför badrumsdörren och vaktar när jag gör "nr2", bara för att han är så rädd att jag ska "försvinna".
Kanske borde jag även ha ringt förskolechefen när "L" som liten grät och bad mig att dubbelchecka att ytterdörren var låst vid läggdax, för tänk om tjuvar tog sig in?
Att ett enda barn blir rädd ska innebära att man då drar parallen att Alfons inte är hälsosam för något barn låter orimligt. Då måste vi ju även avlägsna sandlådan på förskolan för den kanten snubblade min son en gång över och skrubbade sitt knä. Åka skridskor är ju livsfarligt för då kan barnen ramla och slå sig. Matematik i skolan ska bort, för tänk om någon halkar efter...osv.
Vi kan ju likagärna rulla in våra barn i madrasser, fylla upp med fetvadd och stänga in dem i undangömda skyddsrum så vi kan skydda dem från all världens faror som lurar på förskolan.
Barn har genom alla tider vart rädda för monster, ibland finns dem i garderoben och ibland under sängen.
De moderna monstren som våra barn stöter på i form av TV-spel som GTA, via nyheterna eller på youtube etc är betydligt större anledning till mardrömmar än lilla Alfons Åbergs dåliga samvete (odjuret under sängen).
Skulle det kunna vara så att både Astrid Lindgren och farbror Walt Disney mfl hade en tanke bakom när de valde att förmedlade både smärta och sorg som en självklar del utav livet i sina berättelser?
Deras berättelser symboliserar ofta att otäcka svårigheter kommer att korsa vår väg genom livet, men vi lär oss att hantera dem och sedan gå vidare.
Jag tänker att barn inte kan skyddas mot precis allt, för hur ska barnen annars kunna lära sig att hantera svårigheter som dyker upp under livets gång?
Däremot är det vår uppgift som föräldrar att hjälpa barnen hantera sina rädslor, inge trygghet, respektera rädslans närvaro men samtidigt bemöta med förklaringar och tillåta att känslorna tar plats....Det är varken förskolans, pedagogernas, skolinspektionens eller kommunens jobb!
Tacka vet jag "Kan själv".....Ett måtto jag levt efter hela mitt liv!
Heja Alfons Åberg och Heja de pedagoger som hjälper oss föräldrar att guida våra barn igenom sina barndomsår!
//MrsH
Håller med dig... Barnen måste lära sig om alla känslor inklusive rädsla.. Hur ska det gå för ett sånt barn när de blir äldre om de aldrig fick uppleva "oskyldig" rädsla som barn?
skriven