"L" är nu i den här åldern när div funderingar och frågor hela tiden poppar upp. Senaste funderingen gick något i stil med så här:
"L": - Mamma, vad betyder homosexuell?
"JAG": - När en pojke blir kär i en annan pojke, eller en flicka blir kär i en annan flicka så kallas det att man är homosexuell.
"L": - Jahaaa, men va konstigt!
"JAG": - Vad är det som är konstigt med det?
"L": - Att det måste finnas ett namn för det, för blir man kär så måste det ju heta att man är KÄR och inte nått annat konstigt namn?
"JAG" *ler med det största leendet som går att uppbringa, i min enfald trodde jag att han syftade på att det var konstigt att man kunde bli kär i någon annan av samma kön, men det var ju inte alls så han tänkte.
- Det har du helt rätt i vännen, det är lite konstigt att det måste finnas ett "namn" för det.
"L": - Jaaa, man blir ju faktiskt kär i en människa!!
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Älskade ungen min! Förvisso är jag extremt partisk då det är min egen sons ord, men jag blir så STOLT över hans klokhet i detta fall!!=)
De 10 Guds budord...=)
TIO GUDS BUD
1. Du skall icke stjäla från de fattiga om de ser det. (Frida, 6 år)
2. Du skall inte mata spädbarn med lök, för det har jag provat. (Thea, 7 år)
3. Du skall bara slå någon om du absolut måste. (Henriette, 7 år)
4. Du skall inte baktvätta någon bakom deras ryggmärg. (Oscar, 7 år)
5. Du skall vara så snäll som du kan, och annars kan du göra vad du vill. (Glenn, 6 år)
6. Du skall lyssna på din mamma, vad hon än säger och vilket tonfall hon än använder. (Thomas, 7 år)
7. Du skall bevara dig väl. (Kristin, 8 år)
8. Om någon slår dig skall du bara vända den döva kinden till. (Sebastian, 6 år)
9. Du skall älska Gud hur mycket som helst, fast det är svårt och han inte visar sig trots att man ropar "Kom fram!" (Robin, 6 år)
10. Du skall inte begära saker av din hustru. Och så sjunger man på Mors dag, annars blir det ett herrans liv. (Tom, 9 år)
1. Du skall icke stjäla från de fattiga om de ser det. (Frida, 6 år)
2. Du skall inte mata spädbarn med lök, för det har jag provat. (Thea, 7 år)
3. Du skall bara slå någon om du absolut måste. (Henriette, 7 år)
4. Du skall inte baktvätta någon bakom deras ryggmärg. (Oscar, 7 år)
5. Du skall vara så snäll som du kan, och annars kan du göra vad du vill. (Glenn, 6 år)
6. Du skall lyssna på din mamma, vad hon än säger och vilket tonfall hon än använder. (Thomas, 7 år)
7. Du skall bevara dig väl. (Kristin, 8 år)
8. Om någon slår dig skall du bara vända den döva kinden till. (Sebastian, 6 år)
9. Du skall älska Gud hur mycket som helst, fast det är svårt och han inte visar sig trots att man ropar "Kom fram!" (Robin, 6 år)
10. Du skall inte begära saker av din hustru. Och så sjunger man på Mors dag, annars blir det ett herrans liv. (Tom, 9 år)
Lyser ditt ansikte upp?
För länge sedan såg jag en intervju med Toni Morrison som verkligen inspirerade mig....alltså vilken kvinna!! Hon var den första kvinna att få ta emot Nobelpriset i litteratur 1993 och fick även Pulitzer priset för sin roman "Beloved" 1988.
Jag vill dock fokusera på en mening som hon sa under denna intervju som jag har burit med mig ända sedan dess. Hon pratar om barn och dess värde och hur vi föräldrar är dem som formar dem osv, sedan ställer hon frågan:
"- Lyser ditt ansikte upp när ett barn kommer in i rummet?"
Jag måste faktiskt erkänna att jag tror att det gör det för jag älskar ju inte bara mina barn utan barn i största allmänhet. Men rannsakar jag mig själv så inser jag att bara för att jag TROR det så är det ju inget som jag kanske automatiskt förmedlar.
Hur många gånger har jag inte sett tex "M" komma in med snuvig näsa och min automatiska reaktion är ju då att konstatera:
"- Vad snuvig du är!" och går och hämtar papper och torkar honom.
eller den gången då "L" kom in i köket och hade knäppt skjortan fel, så är det ju just det som jag påpekar först innan jag säger något annat.
Jag misstänker att det finns många många fler exempel på liknande situationer där jag istället för att bekräfta BARNET fokuserar på något negativt. Detta sker inte genom någon slags illvilja utan mer av någon form av automatik, och även om jag menar väl i mitt påstående så ska man komma ihåg att ett litet barn ser detta som kritik. Barnet söker alltid efter bekräftelse och har viljan att bli sedd, det är just detta som till stor del formar barnet i dess utveckling och personlighet.
Barn i allmänhet har en mycket stark inuition och känsla, dem VET när vi inte är genuint glada el engagerade.
Inte bara en gång har väl tex "L" kommit springande med sitt DS i hösta hugg och visat mig hur långt han har kommit i Super Mario samtidigt som jag då håller på med något (enligt min mening) mycket "viktigt". Jag svarar honom självklart, oftast med ett påklistrat litet leende, svagt höjda ögonbrun och ett disträä...
"-mmmmm, va duktig du är gubben".
Självklart märker ungen att jag egentligen inte är så intresserad men att jag bara säger det för att göra honom nöjd. Men jag GÖR ju just detta för att göra honom nöjd, dock blir effekten blir den motsatta! Han känner att mamma inte är riktigt intresserad och att kommentaren endast är halvhjärtad.
Barn är så intelligenta och så enormt mottagliga för känslor i alla former och det är just detta som Toni Morrison belyser.
Jag menar inte att man ska överdriva och att man behöver hoppa jämfota av glädje bara för att ett barn kliver in i rummet men att låta ansiktet lysa upp är inte särskilt svårt då det faktiskt är just detta som man känner! Det gäller bara att komma ihåg att visa det!
Barnen läser av ditt kroppsspråk mer än dina ord därav kommer man så oerhört långt med ett leende. Det stärker barnet och dess självkänsla och det innebär oxå att barnet gör samma sak till andra medmänniskor....ett postivt kretslopp! För inte är det bara barnen som blir glada av ett leende.
Jag tror att vi ofta glömmer bort att kroppsspråket säger mer än 1000 ord. Ett ord utan känsla betyder ingenting men däremot bara tex en blick kan förmedla så mycket utan att ett enda ord sägs. I vår vardag är vi ofta så upptagen med "viktiga" åtaganden, men ett leende är inte på något sett en akt som skulle sinka oss i den.
Har DU någonsin tänkt på om ditt ansikte lyser upp? Om inte så ber jag dig att ha det i åtanke för ett leende både ser och känner även ett nyfött barn likaväl som någon som av ålderdom ligger på sin dödsbädd. Va inte rädd att förmedla det du kännner, men ta inte för givet att det sker. Det krävs att man tänker efter några gånger innan det har blivit en god vana.
Kom ihåg...Ett leende smittar och får ALLA att må bra! =)
=D
//MrsH
Jag vill dock fokusera på en mening som hon sa under denna intervju som jag har burit med mig ända sedan dess. Hon pratar om barn och dess värde och hur vi föräldrar är dem som formar dem osv, sedan ställer hon frågan:
"- Lyser ditt ansikte upp när ett barn kommer in i rummet?"
Jag måste faktiskt erkänna att jag tror att det gör det för jag älskar ju inte bara mina barn utan barn i största allmänhet. Men rannsakar jag mig själv så inser jag att bara för att jag TROR det så är det ju inget som jag kanske automatiskt förmedlar.
Hur många gånger har jag inte sett tex "M" komma in med snuvig näsa och min automatiska reaktion är ju då att konstatera:
"- Vad snuvig du är!" och går och hämtar papper och torkar honom.
eller den gången då "L" kom in i köket och hade knäppt skjortan fel, så är det ju just det som jag påpekar först innan jag säger något annat.
Jag misstänker att det finns många många fler exempel på liknande situationer där jag istället för att bekräfta BARNET fokuserar på något negativt. Detta sker inte genom någon slags illvilja utan mer av någon form av automatik, och även om jag menar väl i mitt påstående så ska man komma ihåg att ett litet barn ser detta som kritik. Barnet söker alltid efter bekräftelse och har viljan att bli sedd, det är just detta som till stor del formar barnet i dess utveckling och personlighet.
Barn i allmänhet har en mycket stark inuition och känsla, dem VET när vi inte är genuint glada el engagerade.
Inte bara en gång har väl tex "L" kommit springande med sitt DS i hösta hugg och visat mig hur långt han har kommit i Super Mario samtidigt som jag då håller på med något (enligt min mening) mycket "viktigt". Jag svarar honom självklart, oftast med ett påklistrat litet leende, svagt höjda ögonbrun och ett disträä...
"-mmmmm, va duktig du är gubben".
Självklart märker ungen att jag egentligen inte är så intresserad men att jag bara säger det för att göra honom nöjd. Men jag GÖR ju just detta för att göra honom nöjd, dock blir effekten blir den motsatta! Han känner att mamma inte är riktigt intresserad och att kommentaren endast är halvhjärtad.
Barn är så intelligenta och så enormt mottagliga för känslor i alla former och det är just detta som Toni Morrison belyser.
Jag menar inte att man ska överdriva och att man behöver hoppa jämfota av glädje bara för att ett barn kliver in i rummet men att låta ansiktet lysa upp är inte särskilt svårt då det faktiskt är just detta som man känner! Det gäller bara att komma ihåg att visa det!
Barnen läser av ditt kroppsspråk mer än dina ord därav kommer man så oerhört långt med ett leende. Det stärker barnet och dess självkänsla och det innebär oxå att barnet gör samma sak till andra medmänniskor....ett postivt kretslopp! För inte är det bara barnen som blir glada av ett leende.
Jag tror att vi ofta glömmer bort att kroppsspråket säger mer än 1000 ord. Ett ord utan känsla betyder ingenting men däremot bara tex en blick kan förmedla så mycket utan att ett enda ord sägs. I vår vardag är vi ofta så upptagen med "viktiga" åtaganden, men ett leende är inte på något sett en akt som skulle sinka oss i den.
Har DU någonsin tänkt på om ditt ansikte lyser upp? Om inte så ber jag dig att ha det i åtanke för ett leende både ser och känner även ett nyfött barn likaväl som någon som av ålderdom ligger på sin dödsbädd. Va inte rädd att förmedla det du kännner, men ta inte för givet att det sker. Det krävs att man tänker efter några gånger innan det har blivit en god vana.
Kom ihåg...Ett leende smittar och får ALLA att må bra! =)
=D
//MrsH