Jag vill så gärna tro gott om alla och försöker in i det längsta tänka positivt samt ha en förståelse för att vi alla besitter brister och fel. Jag vet att man med vänlighet och ödmjukhet kommer längst i alla lägen. MEN när det gäller mina barns välbefinnande så är både mitt tålamod och ödmjukhet begränsat. Som förälder är det mitt ansvar att vara ”besvärlig” och säga ifrån när jag ser att det behövs. Kanske är jag den enda som tycker det är lite ”jobbigt” att inte kunna allt om ALLT!!? För jag vill väldigt mycket, men självklart så ser inte verkligheten ut så. Så när mina barn tex blir sjuka så lämnar jag över dem till dem som är proffs på det och förväntar mig att dem ska ansvara över mitt barns välbefinnande och arbeta gentemot det gemensamma målet som är barnets tillfrisknande! För någon med gigantiskt kontrollbehov så är inte detta lätt alla gånger. Jag hatar att känna mig utlämnad men jag måste hysa tilliten till dem som kan detta mycket bättre än vad jag kan.
Lejonmamman inom mig vaknar dock till liv och jag vakar instinktivt över min ”valp” med näbbar och klor, jag följer instruktioner, jag lyssnar på teorier och jag ifrågasätter det jag inte förstår. Men i syvende och sist så lägger jag det bästa jag har i någon annans händer och förlitar mig på att deras kunskaper tar vid där mina slutar!
I måndagskväll strax innan läggdags så klagar N på att han har ont i ögat. Storebror M berättar att han tror att N har ramlat när de lekte ute på studsmattan och föreslår att han kanske slagit sig då. Jag kollar i ögat men ser inget onormalt, och han somnar som vanligt en liten stund senare.
Vid 23-tiden vaknar han dock med ett illvrål! Ni vet ett sådant avgrundsvrål som bara den värsta smärtan kan frambringa! Mellan hulkningarna så skriker han att han har ont i ögat. Hans öga går vid det här laget inte längre att öppna. Jag ger honom alvedon och sedan sitter jag och vyssjar min hysteriska son fram till 7 på morgonen.
Efter L är skjutsad till skolan så ringer jag VC och får en tid, samtidigt så vet jag ju att dem är begränsade i vad dem kan göra, och inser att antagligen får han bara utstå en massa undersökningar i onödan där innan han skickas vidare till ögonkliniken. Istället ringer jag barnmottagningen för rådgivning och dem bekräftade det jag nyss tänkt och jag blev ombedd att direkt kontakta ögonmottagningen. Hos dem får vi en tid samma eftermiddag.
Min vän J följer med som stöd och bidrar även med dem där extra händerna som vi båda vet kommer att behövas. En fantastisk sköterska som vi kan kalla B tar emot oss, ställer frågor och jag svarar så gott jag kan och berättar även vad brorsan sagt, men påpekar även här att han endast är 4år så vi kanske inte ska anse honom vara det mest tillförlitligaste vittnet. Jag säger själv att min egen teori lutar mer åt att han fått in ett skräp eller blivit bitit av något. Hon ger lokalbedövande droppar upprepade gånger och tillslut så visar N sina vackra blå på mycket länge! Vi går in till doktorn som vi kan döpa till DrMummel (som mumlade så mycket att det knappt var hörbart, därav namnet). Nu ska vi alltså på något vis få en otroligt smärtpåverkad 3-åring som inte sovit på 24tim att på något sätt vara medgörlig. Våld och tjurhållning var det enda som återstod tillslut. Jag berättar exakt samma sak för DrMummel som jag sagt till sköterskan, hon mäter div tryck, färgar linsen så hon kan se skadan i microskop osv. Sen mummlar hon något om rispa, hornhinna och ”trasigt” samtidigt som hon försvinner ut genom dörren. Det tog både mig och J en minut att fatta att det var tänkt att vi oxå skulle följa efter. Vid receptionen får jag en salva i handen, hon mumlar något ohörbart ang när den ska tas och att om 2 dagar är han frisk och vänder sen bara på klacken och går tillbaka till sitt rum. Jag hann inte med några frågor eller forstod inte riktigt vad diagnosen löd så sköterskan B blev pepprad med frågot i stället. Som hon svarade på konkret, och förklarade att det var en liten rispa på hornhinnan, men att på barn läker detta oerhört snabbt så om bara några dagar så skulle han vara helt återställd och att med denna salva så skulle jag se en smärtlindring och förbättring redan dagen efter.
Den kommande kvällen och natten och dagarna så satt N med ögonen stängda utan att lämna min famn, Jag bar honom till toaletten, fick mata honom och stundvis försökte han öppna ögonen, men då koordinationen inte riktigt fungerar i den ålder så har dem svårt att hålla ett öga öppet och det andra stängt samtidigt. Så efter att ha kisat en pytte stund så övergick det sen till stängda och en massa gråt av smärta. Ljus tålde han inte alls och satt helst med solglasögon och en filt för ansiktet. Och alla ni som känner N vet att han sällan sitter still över huvudtaget!!
Förmiddagarna var värst smärtfyllda och inte förren kring 15tiden så övervägde han att börja lyfta på ögonlocket aningen, men oftast var det kortvarigt då smärtan var för hög.
På torsdags förmiddag så känns han varm och jag konstaterar feber. Eftersom han inte har några andra sjukdomssymtom så ringer jag Ögonkliniken för att berätta det här, med rädsla för att det kan vara en infektion på G. Vi blir ombedda att komma omgående. J som var på besök hemma hos oss erbjuder än en gång sig att följa med, och tacksamheten för hennes hjälp denna vecka är obeskrivlig!!
SysterB tar emot oss även idag, men vi ska få träffa DrP. Jag berättar exakt samma sak för henne som jag sagt till alla andra. Jag frågar om vilka typer av undersökningar som ska göras för att själv kunna avgöra om inte N behöver lugnande innan. Vi provar utan och DrP nämner att risken finns att han måste åka tille Umeå för att sövas och undersökas vidare. Redan då B ska prova trycket och vi alla tjurhåller, vrider och bänder upp ögat så känner jag att detta inte kommer att gå. Han har för ont och han har fått nog av hanteringen helt enkelt, så vi behöver få honom att lugna sig innan vi fortskrider!
Väl uppe på barnavd så kommer så tillslut dem där tårarna som bränt bakom mina ögonlock ett tag. Välkända ansikten som känner både mig och min son och som jag alltid träffar när jag är som skörast och oftast inte sovit på flera dygn gjorde det inte lättare.
Jag försäkrar dem om att jag faktiskt är en ganska glad typ, bara mina barn håller sig friska! Och sköterskorna skrattar och säger att dem även sett den sidan av mig oxå!
Snart börjar det lugnande medlet verka och vi åker tillbaka ner på ”ögon”. Vi säger till omgående då vi alla vet att detta är korttidsverkande så det är nu eller aldrig som gäller (detta informerade jag även om innan). Ändå så tar hon in andra patienter före oss.
Hursom, väl inne så är N stenhög och hon försöker få honom att titta på allt ifrån Bamse till gud vet vad, men trots att han hade ögonen halvöppna så var han så drogad att han inte hade en möjlighet att fokusera på något alls. Jag frågar om han inte ska få dem lokala bedövningsdropparna innan undersökningen men DrP säger att dem svider mer än dem gör nytta. Tillslut så säger min svanskota ifrån att jonglera den lealös potatissäcken som jag försöker hålla upprätt, som jag ska få att hålla huvudet i ett ”städ” samtidigt som han på kommando ska titta åt ett visst håll, stirra in i en lampa osv gick bara inte längre, så J tar över. Varpå jag ställer mig bakom DrP för att försöka distrahera honom. Därifrån kan jag själv se skadan på den färgad linsen, och till min fasa så inser jag trots min okunskap att den INTE är liten och att den även numer sträcker sig in över pupillen, och även Dr bekräftar detta!
DrMummel kallas in och ska sen försöka sig på att göra samma undersökningar och säger att ungen måste få bedövningsdroppar i ögat och jag i min tur hävdar att DrP inte tyckte det var nödvändigt, det diskuteras vilka microscop som ska användas, var dem finns, när vi väl satt honom i ett ”skruvstäd” bland ben och armar så var det fel inställningar på microscop eller oxå fattas en lampa osv osv. Tiden vi ”köpt” oss tickar iväg men tillslut lyckas hon oxå se det vi har sett och ber då DrP att ta ännu en tid varpå jag avbryter och säger att ”NU RÄCKER DET!!” Har ni båda två sett detta klart och tydligt så behöver vi inte utsätta honom för mera! Det lugnande han fick hade dessutom börjat gå ur hans kropp och han blev mer och mer aggressiv. Jag fick några irriterande blickar men stod fast vid att jag vet bäst när min son fått nog och det är NU!
Det konstaterades att skadan förvärrats sedan senaste undersökningen och nu var frågan om hur han skulle behandlas?
Det är en kil av hornhinnan som lossnat så en flik har bildats vilket jag inte ens kan föreställa mig hur smärtsamt det måste vara.
Doktorerna kommer fram till att en skyddslins ska läggas över ögat och att vi ska återkomma dagen efter för att se vad som händer och om vi ev då måste åka till Umeå för nedsövning.
Ute i väntrummet kommer systerB, jag och J samlar vad vi trodde var dem sista krafterna för att hålla fast honom. Bear in mind att varje gång man måste använda denna typ av våld mot sitt barn (trots att man vet att det är för deras eget bästa) så gör det ont i både hjärta och själ!! Jag får loss en hand och drar ner ögonlocket medan B försiktigt drar upp det översta, varpå jag vrålar:
”- Stopp!! Jag ser ett skräp som sitter fast på undersidan av ögonlocket!!!”
Både jag och J hinner uppfatta Bs irritation gentemot läkarnas katastrofala miss trots att hon försökta dölja det. Minuterna innan stod hon bredvid N med lite halvblanka ögon och sa att hon känner verkligen med oss och att det skär i hjärtat att se en så liten kille må så dåligt. Hon fick ur sig ett sammanbitet:
”- Gå tillbaka in till doktorn NU, och pekar på dörren”
Jag berättar vad jag sett och nu insåg vi alla att det fanns krafter kvar, jag kramar min son så hårt att jag är rädd att jag ska göra illa honom. J hänger över hans ben, DrMummel låser fast hans huvud och DrP försöker med en tops få bort det jag sett. N skriker av panik och smärta, jag vänder bort huvudet för att han inte ska se mina tårar, jag hade gjort allt för att kunna byta plats med honom!! J kämpar även hon och jag tror man inte förstår hur stark en 3åring kan vara om dem får panik! Vad som kändes som en evighet var säkert endast bara en kort stund...men det var tortyr för oss involverade!
Skräpet får vi tillslut bort, och vi tror att det var ett björkfrö och Doktorerna försökte entusiastiskt att visa upp hittegodset för deras patient som vid det här laget vevade med knytnävarna i luften för att försöka försvara sig själv trots att vi hade släppt taget. Tro mig, han sket högaktningsfullt i vad han haft i ögat, så länge det var borta!
DrMummel glider obemärkt ur rummet men hinner viska ett ”Bra jobbat DrP” i dörren. Jag minns att jag hann tänka ” vad har hon gjort det var ju för f-n JAG som såg skräpet”, totalt ovesäntligt egentligen men ändå!
Det tar nån minut för både mig och J att samla oss efter de senaste timmarnas pers och då först slår det mig att JAG hittade orsaken till varför Noah har haft ont. Samma orsak som doktorerna aldrig ens letat efter och därav missat och som nu orsakt ännu större skada på Ns öga eftersom det har fortsatt att skava sönder hornhinnan!! Om han får ärrbildning så riskerar han att få synskador för restan av livet som ett resultat av detta!!
Jag tar några djupa andetag och frågar lugnt DrP om man inte tidigare kunde ha sökt efter ett eventuellt skräp där inne? Till svar får jag att eftersom man endast misstänkte våld mot ögat så var det inte aktuellt. Jag påpekar än en gång vad jag sagt gällande våra teorier om vad som hänt och att jag flera gånger hänvisat till att det ev skulle kunna vara ett skräp. Men inte en enda sådan undersökning har gjorts på dessa dagar!? DrP ursäktade sig med att hon hade tänkt att göra en senare idag men att hon var tvungen att gå iväg och hämta DrMummel??
Ändå var överenskommelsen att vi skulle få linsen och sedan gå hem! Hade inte jag uppmärksammat fröet så hade det suttit kvar där fortfarande och kunnat förvärra det ytterliggare!
Vi kommer överens om att hans ska behandlas med droppar och salva och att vi återkommer på måndag.
Jag är helt slut på så jag orkar inte diskutera mer, och jag är ändå oerhört nöjd med DrPs bemötande och vissa förklaringar. Just då ville vi bara därifrån.
Ute i korridoren blir vi stoppad av en annan läkare som insisterar på att vi ska ner till ”Labb” för provtagningar, varpå det brister för den här mamman.
”-Nu får ni ge er! Det är lite för många bud och teorier på detta ställe! Jag har inte hört ett ord om provtagningar och isf skulle det ha gjorts medan han gick på lugnande, nu får ni komma överens om vad som ska göras, men idag kommer INGET att ske iaf!”
Stackarn hade aldrig träffat mig tidigare och får en tårsputande vildkatt till förälder som sätter huggtänderna i halsen på henne bara pga av ett enkelt litet direktiv.;)
DrP kommer ut i korridoren och säger till andra Dr att inga prover ska tas idag eftersom vi nu vet vad som orsakt allt.
Väl ute på parkeringen kommer ilskan briserande som en bomb! Han hade aldrig behövt ha så här ont och så stora skador om läkarna följt sina rutiner, lyssnat på mig som förälder och inte uteslutit det egentligen mest konkreta i situationen.
Nu är det som det är, jäg känner mig dränerad på känslor då dagen innehållit allt ifrån rädsla, oro, glädje, lättnad, maktlöshet, ilska, besvikenhet och mycket mer. Nu kan vi bara hålla tummarna att allt läker fort och utan för mycket ärrvävnad som kommer att påverka hans framtid. Jag känner mig dessutom frustrerad och stressad över det faktum att jag förra måndagen började ett ”nytt” jobb, och sen hinner jag inte mer än drygt en vecka så händer detta. Självklart går kidsen före allt annat, men det känns bara så tokigt att inget blir som jag har tänkt!
Lillhjärtat har inte gråtit en sekund sedan skräpet togs bort även om ögat självklart inte på långa vägar är läkt, men den initiala och akuta smärtan är borta och han somnade tryggt nerbäddad mitt emellan sina bröder och jag överväger att låta honom stanna där till dess att han vaknar då dem ser så lugna och fridfulla ut.....Mina 3 underbara skatter! <3
//MrsH
