I vintras så var både "L" och "M" ute och lekade ute på tomten tillsammans med sin kusin. De älskade att klättra i alla snöhögar som var placareda på gräsmattan sedan traktorn vart här och skottat upp den inför den kommande bergvärmeinstallationen. Plötsligt kommer "L" inrusande och med panik i rösten skriker han.
- "M" drunknar!!!!!!
Hans tonläge och panik gjorde att jag instinktivt förstod att det verkligen var något otäckt som höll på att hända. Jag sprang längst husväggen och när jag nått husknuten och blickar ut över gräsmattan så ser jag tofsen på hans mössa sticka upp ur en stor vattenpöl längst ner i hörnet på tomten. Jag är övertygad att jag tog hela gräsmattan i 2stora kliv (dock omöjligt med mina taxben)! Tankarna strömmade frenetiskt genom huvudet, jag såg hans leende, en barnkista, blommor, hörde hans skratt eka i mitt huvud osv. Är det så här det är att förlora ett barn? hann jag tänka. Hela scenariot rörde sig om några ynka sekunder innan jag nått fram till honom men ändå så passerade livet revy i mitt huvud.
Han låg på mage med ansiktet ner i det isblandade vattnet, jag slet upp honom och han hostade till omedelbart och började kort därefter att skrika. Jag höll honom i min famn så hårt jag kunde utan att krossa hans späda lilla kropp. Samtidigt så hann jag tänka att det var viktigt att inte skrämma "L" och kusinen som stod och tittade på vad som hände.
Jag samlade mig, berömde "L" för sitt agerande och sa att han gjordt PRECIS som man ska!!
När jag kom innanför dörren tittade mina middagsgäster funderande på mig men förstod vad som hade hänt när de såg halva Bottenviken liggandes på hallgolvet. Det var nu chocken kom, jag började okontrollerat skaka och var oförmögen att själv ta av honom de våta kläderna. Benen var mjuka och det tog lång tid innan jag kunde slappna av igen.
Vattenpölen var inte djupare än att den gick upp på min vad, men med alla lager kläder som "M" hade på sig så klarade han inte att ta sig upp när han ramlat omkull. "L" försökte hjälpa honom, men då det inte lyckades så hämtade han mig.
Jag är numera medveten om hur fort en olycka faktiskt kan ske. Det går inte att linda in barnen i bomull, men man VILL ju skydda dem från ALLT fast det inte går!
Jag är så tacksam för mina 3 små sötskrotar!!<3<3<3
//MrsH
Att drunkna är inte som vi tror att det är!
Kaptenen tog sats och hoppade från båtens däck, hans kropp tog sig smidigt fram med ilfart genom det ljumma vattnet. Han ögon var fokuserade på offret, han var en fd badvakt som sadlat om på senare år men hans agerande sitter i ryggmärgen och han visste precis vad han skulle göra när han simmade runt den lilla motorbåten som låg vid ankare strax utanför stranden.
- Han verkar tro att du håller på att drunkna, säger båtägaren till sin fru.
Några minuter innan hade de skvätt vatten på varandra och i lekens hetta hade hon skrikit till.
- Men vi behöver ju ingen hjälp! Vad sysslar han med?? Säger frun irriterat.
- Vi mår bra! Vi behöver ingen hjälp! Ropar båtägaren och vinkar till kaptenen.
Kaptenen ignorerar dem båda och simmar målbestämt vidare.
- Flytta på er! Ropar han när han lyckats få fotfäste och sprintar förbi det oförstående paret.
Precis bakom dem, mindre är 3m bort höll deras 9-åriga dotter på att drunkna! När hon väl är i säkerhet ovanför ytan och ligger i kaptenens armar så brister hon i gråt och säger:
- Pappa!
Hur kunde kaptenen veta från över 20m håll vad som försegick då inte föräldrarna kunde se det på mindre än 3m håll?
Här kommer lite skrämmande fakta angående drunkningsolyckor som är högst aktuellt så här mitt i högsommaren. Många är vi som packar picknickkorgen och barnen in i bilen för att dra till stranden för att njuta av brisen och ett svalkande dopp, men visste du att majoriteten av barn som dör i drunkningsolyckor sker närmare än 25m från sina föräldrar eller någon annan vuxen? I england så är just drunkningsolyckor efter bilolyckor vad som kräver flest barns liv. Bara nästa år kommer ca 750 barn att drunkna. I 10% av dessa fall så står föräldrarna och ser på när det sker utan att vara medveten om att deras barn drunknar framför ögonen på dem!
Att drunkna är inte på något sätt våldsamt, det innebär inte en massa plaskande, rop och skrik som de flesta tror att det gör. Kaptenen är utbildad och tränad att kunna identiefiera en drunknings situation av experter som har åratals med erfarenheter och kunskap. Pappan däremot har lärt sig via TVn hur det "ska" se ut när någon drunknar och precis som många andra saker så stämmer det inte alls överens med verkligheten.
Fransesco A Pia, PhD har gett fenomenet namnet "Den instinktiva drunkningsresponsen". Det handlar om vad människan gör för att undvika att kvävas i vattnet och i de allra flesta fall så innebär det inget plaskande, vinkande, skrik eller rop på hjälp.
I en artikel för Coast Guards on scene Magazin så beskriver Dr Pia det så här:
En drunkningsolycka ser inte ut som en drunkningsolycka
1. Individer som drunknar är oförmögna att kunna ropa på hjälp. Andningsorganen har utformats för att andas. Tal är den sekundära funktionen och därför måste man kunna andas för att kunna tala.
2. Munnen på en person som drunknar åker växelvis upp och ner under vattenytan och håller sig inte tillräckligt länge övanför vattenytan för att både hinna andas ut, andas in OCH ropa på hjälp. Vad som egentligen händer är att personen hinner andas ut och samtidigt som den sjunker ner under vattenytan så andas personen in igen och drar på så vis i sig vatten.
3. En person som drunknar kan inte andvända sina armar att vifta med. Instinktivt försöker personen förlänga sina armar i sidled och använder dem för att trycka mot vattenytan med. Genom att göra detta så hjälper man kroppen temporärt att få upp munnen ovanför vattenyten, men det innebär oxå att man inte kan vinka efter hjälp.
4. Under den hela instinktiva drunknings responsen kan inte personen kontrollera sina armrörelser. Rent fysiskt kan inte en drunknande person som kämpar på vattenytan "sluta" att drunkna tillfälligt för att då kunna utföra frivilliga rörelser som att tex vinka på hjälp eller sträcka sig efter en livboj.
5. Under den instinktiva drunknings processen så är kroppen i upprätt läge från början till slut, och utan hjälp så kan offret endast kämpa i 20-60sekunder på ytan innan personen sjunker under helt.
Detta betyder dock inte att en person som vinkar och skriker på hjälp inte är i nöd och har problem- de upplever "aquatic distress" som ibland uppstår precis innan den instinktiva drunkningsresponsen kickar in. Skillnaden är dock om personen upplever aquatic distress skan han/hon fortfarande vara delaktig i sin egen räddning genom att tex fånga en livlina eller en livboj.
Var vaksam på dessa tecken som visar att en person håller på att drunkna.
- Huvudet ligger lågt i vattnet, munnen vid vattenytan
- Huvudet är bakåtlutat med öppen mun
- Ögonen är glasartade och tomma, oförmögna att fokusera
- Slutna ögon
- Håret över pannan eller ögonen
- att inte vertikaltkunnA använda benen
- hyperventilerar eller flämtar
- försöker simma i en viss riktning men kommer ingenstans
- Försöker att rulla över på rygg
Om en person faller ner i vattnet och ser att vara OK och må bra så ska du inte ta det förgivet. Ofta är den vanligaste indikationen på att någon drunknar just det faktum att de inte ser ut som att de gör det. De kanske bara ser ut som att de trampar vatten och tittar på dig.
Ett sätt att säkerställa situationen är att fråga:
- Är du okej?
Om personen inte kan svara så håller han/hon förmodligen på att drunkna, om du får en tom blick tillbaka är du antagligen midre än 30sekunder på dig att nå fram till honom.
KOM IHÅG! Barn som leker i vatten ger ljud ifrån sig om de blir tysta ta reda på varför!
Vatten har alltid och kommer alltid att attrahera barn, de älskar att få undersöka och bli blöta. Ett element som de självklart ska få utforska tillsammans med en vuxen närvarande för de har inte på något sätt kunskapen att hantera det på egen hand. Tänk på att även mycket små mängder vatten kan vara farligt för de små!
//MrsH
Källhänvisning till ursprungsartikeln som är på engelska: http://mariovittone.com/2010/05/154/
Nypippad opippat pucko...
Bara att konstatera att man ska följa sin instinkt och att det lönar sig att inte ge med sig.
Idag var det en helt annan attityd i det bemötande jag fick av "Dr pucko2", hans första uttryck var:
"- OJ! var det så mycket hår som lossnat!?"
Jag var tvungen att förklara att det var ju just DET som var orsaken till varför jag sökte hjälp, och när jag ytterliggare en gång drar sjukdomshistorik etc så tycker han helt plötsligt att det ABSOLUT behövs några provtagningar. Jag förklarade artigt men bestämt att jag pga av det tidigare bemötande inte ville tillåta något sådant utan att jag vill ha vår remiss vidare till en barnläkare på barnmotagningen så vi kan få hjälp snarast.
Summan av kardemumman är att imorn ska vi på labb för provtagningar samt att en remiss med "brådskande" nu ligger på deras skrivbord uppe på barnmottagningen så att fortsatta prover samt ev behandling kommer att ske via dem. Sen var det en och annan bortförklaring etc som försöktes på relaterade till tidigare konversationer men som han såg inte hade någon inverkan på mig så han bad i slutänden lite mumlande om ursäkt och konstaterade att något sådant här aldrig skulle upprepas igen!
Vi skakade hand och jag gick därifrån nöjd över att min son ska få det han är berättigad till!=)
Alltså, det här med "opippade puckon" finns i ALLA sektorer oavsett om det är vården, restaurang- , rese- , industribranschen osv det är absolut inget unikt för vården, men just inom vården så kan denna typ av handlande få förödande konsekvenser och mina barns välfärde "gamblar" jag inte med!
Ett annat skräck exempel som jag har på detta (som jag även berättade på Dr Pucko2 för att han skulle förstå att jag är fullt medveten om att även läkare är mänskliga och kan göra misstag och som kanske förklarar varför jag inte kan ge mig i en sån här situation..det går emot allt jag tror på)
Redan efter "N"s födsel upptäckte vi att han var väldigt sned i nacken, hans huvud drogs upp mot vänster axel och om han låg raklång på skötbordet så vreds hela hans torso ordentligt. Men det har ju inte direkt legat på någon sträckbänk i 9mån så att de är tillskrynklade och ihoptryckta från alla håll och kanter vet jag ju, men det rättade inte till sig och jag upplevde att det snarare gick åt det andra hållet. Vid rutin läkarkontrollen på BVC så nämner jag detta och får det här svaret tillbaka:
- Ni föräldrar anser alltid att det är något fel på era barn! antingen är de för korta, långa, tjocka, smala el har för stor näsa...din son är det inget fel på!
(hmmmm... finns viss likhet mellan denna kommentar och den jag fick av pucko1 igår...måste vara något de lärt sig gemensamt under utbildningen!)
Jag såg hur sköterskan i rummet ville sjunka ner genom golvet och även hon som hade träffat "N" några gånger tidigare påpekade att nog var han ganska stel i nacken. Men hon avspisades rejält av samma barnläkare.
Några veckor senare fick "N" problem med hälsan (som är en helt annan historia) och vi blev inlagda på sjukhus och då passar jag på att fråga en annan läkare som nickar instämmande till svar och 30min senare står en sjukgymnast vid hans säng och undersöker honom. Diagnosen blev precis som jag misstänkte "Gravt fall av Torticollis". Hans vänstra nackmuskel vart för kort vilket tvingade huvudet i ett onaturligt läge. Vi började redan då att träna honom och har sedan gått regelbundet hos sjukgymnast samt oändliga timmar av träning och stretchning hemma. Resultatet har vart fantastiskt nu kan man inte se att problemet fortfarande kvarstår då det endast rör sig om några ynka grader vi har att jobba på. Men enligt sjukgymnasten så OM vi inte hade fått diagnosen så tidigt eller börjat med så intensiv träning som vi gjorde så hade "N" definitivt behövt en eller flera operationer för att åtgärda detta. Torticollis är en mycket vanlig åkomma hos barn och ofta kan man med just träning åtgärda det, men det jag tycker är skrämmande är att en barnläkare på en rutinkontroll som dessutom är till för att ev snappa upp små "defekter" i barnets hälsa inte väljer att lyssna på förälder eller ens behagar att göra en ordentlig koll!!
Jag tycker inte på något sätt att man som förälder ska leka amatördoktor och sätta div egna diagnoser, men det handlar om att lyssna till sin instinkt, misstänker man att något inte är som det ska så ska man ju söka hjälp och systemet havererar då om man INTE får det. Sen kan jag mycket väl tro att dessa personer inom vården får motta 1000-tals av "stolpskott" på telefon som säkert undrar allt ifrån var närmaste Ikea ligger till hur man bäst klämmer ut en fis, men det SKA inte spela någon roll, bemötandet måste vara det samma och deras uppgift är att lyssna och hjälpa den sökande.
När lilla "N" var alldeles färsk så räddade min instinkt livet på honom (den historien drar vi en annan gång när jag själv hunnit bearbeta den) och i samband med detta så sa en underbar barnläkare till mig:
- Det är ni föräldrar som känner ert barn bäst! Därför är det så oerhört viktigt att vi lyssnar på er och att ni är delaktiga i hela vårdprocessen, ni vet hur ert barn mår. Vi är doktorer- inte gudar, vi söker svaren med hjälp av medel som vi har lärt oss med det är NI föräldrar som har nyckeln!
Jag har mött så ofantligt många underbara människor inom sjukvården så inte kommer jag att låta pucko1 och pucko2 dra ner hela deras yrkeskår, men det får bara inte vara så att bemötandet eller ev behandling ska behöva variera i kvalite beroende på vem du pratar med eller om han/hon fått pippa innan de åkte på jobbet!!
Sen är det ju så att om man söker hjälp och får ett svar från någon kunnig så litar man ju på det (oftast)! ........Alla kan ju inte vara lika enerverande och enträgna tjatkärringar som jag är!;)
//Mrsh