lemano

Häromdagen kom jag att tänka på en grej som hände för ett antal år sen. Just då kändes det inte lika roande, men numera blickar jag tillbaka på det som ett minne som jag av förklarliga skäl aldrig kommer att glömma.=) (Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att du "Hörnta" inte längre sitter där på altanen med din cigg i handen och ditt välkomnande leende när jag kommer gåendes ner för backen.) <3

 

Vi skulle ha fest med jobbet i en av våra kollegors underbara sommarstuga. Stugan är vackert belägen vid havet och utsikten och sällskapet var av den bästa kvalite´! Kvällen blev aningen "blöt"...lindrigt sagt! Vi hade oerhört trevligt, åt god mat och intog en hel del %-haltiga drycker. Efter ett antal timmar på altanen så var det dax för bastubad, så vi svidade alla glatt om till badkläder och intog den inbjudande värmen.

Skratten ekade över viken och samtalsämnena var många och ingående. Ni vet- en sån där kväll som inte bara kan bli annat än bra! Dock var det oerhört varm i bastun (konstigt va??) och trots "finnblodet" som strömmar i mina venerna så blev det många duschar mellan varven. Just på väg till en av dessa dusch.visiter så får jag möte i dörren till bastun av en annan kollega som var på väg tillbaka in i bastun. Snäll som jag är så tar jag ett steg åt sidan för att ge honom större utrymme. Vad jag förbiser då är det rykande heta bastuaggregatet som jag trycke "bredarslet " (bör sägas på äkta norrländska för bästa effekt) emot. Jag minns en ordentlig sveda men detta var inget som inte en kalldusch och några "malthaltiga" drycker kunde råda bot på just då!;)

Kvällen var intensiv och trevlig på många sätt, och som sagt så här långt efteråt så kan jag se tillbaka på den med ett leende, men jag kan garantera att dagen efter gick inte ett leende att förnimma på MrsH då "blykepsen" tyngde långt nedanför hakan på mig.;)

 

Några dagar senare satt jag på ett plan på väg att möta älsklingen som var på jobb i Canada. På planet ner till Stockholm så känner jag att det svider ordentligt på "benet" men tog ingen större notis om det just då. Men efter bytet i London och jag satt på planet vidare till Vancouver så eskalerar smärtan ordentligt och plötsligt så känner jag hur det rinner något otäckt och blött nedför låret på mig?! Jag tackar gudarna för att jag har svarta byxor på mig då det inte syns att de blir blöta. Smärtan blir dock allt tilltagande och jag kan för mitt liv inte fatta var vätskan kommer ifrån?? Jag tar mig till flygplanstoaletten (och jag kan garantera att det inte var tal om någon "MHC"-mile high club, utan nu talar vi om "IOWTPI"- Investigation Of What The Problem Is). 

Eftersom "dilemmat" sitter aningen besvärligt till så lyckas jag med lite akrobatiska konster, genom att stå på toalettstolen trycka rumpan tillräckligt nära spegeln ovanför handfatet för att till min stora fasa upptäcka den största brännblåsa som en stackars bastubadande norrlänning beskådat!! Och inte nog med det...den jäkeln hade brustit oxå, antagligen pga av det tryck jag hade utsatt den för under alla dessa timmar på resande fot!

 

Gaaaah...Sa jag att den gjorde ont?? Om inte..den gjorde något kopiöst,fruktansvärt helvetiskt x 7320000 ONT!!! 

Men nästa problem återstod nu... Kroppen behandlar denna brännskada på det enda sätt den kan- genom att konstant producera vätska och hur sjutton skulle jag få stopp på det? Jag visste att jag hade en liten ask med plåster (passar på att tacka mitt "givmilda" försäkringsbolag som belönar min lojalitet med dessa "dyrbara" allmosor). Men ett fjuttigt ynka plåster gick inte alls då det var på tok för litet. 

Jag tvingas gräva allt djupare ner i väskan, och för er stackare som inte visste anledningen så kan jag informera om att ju dyrarare och större handväska, desto mer "bra-och-ha" grejer får vi kvinnor plats med;)

A´la McGyver så drar jag fram det som finns att tillbringa och resultatet blev en binda och en tejprulle samt ett antal läppstift, tändare, plånbok, hårspännen, tuggummin och en chokladkaka (OBS detta var "f. barn"..dvs inga blöjor och våtservetter och ombyten som idag slåss om utrymmet).

Jag bestämmer mig för att vissa av sakerna kan vara till min hjälp. Jag drar fram bindan ur sin "wrapping", trycker fast den på skinkan, och drar sen tejprullen en sisådär 382 varv runt låret. När jag väl försäkrat mig om att "paketet" sitter på plats och att blodflödet är som det ska i resterande ben så småhaltar jag tillbaka och sjunker ner på min plats. Väl där så måste tom jag som aldrig tar smärtstillande inse mina begränsingar och ber flygvärdinnan om alvedon. 

Eftersom jag då reser på ID-biljett och hon vet detta så står hon länge och småpratar vid min sida och när hon frågar var jag har ont någonstans så mumlar jag något difust om en "mindre-brännskada" men viftar bort det som "inget märkvärdigt".

Nåväl, jag genomlider resterande av resan ganska ok, men även om jag som annars sällan klagar över att behöva sitta på arslet aldrig någonsin önskat mer än att få stå upp så gick resan förhållandevis ganska bra.

 

Väl framme i Vancouver så är det dax för avstigning och ni som flyger nån gång nu och då vet hur det ser ut när de har dessa "dragspels-korridorer" som leder dig från planet upp till gaten.

Samtidigt som jag drar min cabinväska efter mig och "struttar" uppför korridoren så känner jag hur mitt "McGyver-förband" hasar ner längre och längre nerför benet på mig. Jag inser när jag känner de göra sig bekant med knäskålen att detta inte kommer att se bra ut!...Vem sjutton vill ha en binda stickandes ut genom benslutet på byxorna med pressveck och allt??

Lite nonchalant lutar jag mig mot väggen och låtsas prata i mobiltelefon (och ser så där upptagen ut som man bara kan göra om man är involverad i ett mycket viktigt samtal)samtidigt som jag klämmer fast "förbandet" mellan väggen och mitt ben för att förhindra att det sticker ut nere vid mina dyra Dior skor. 

När "kusten" verkar klar, dvs när resterande medpassagerare har passerat mig så ser jag mitt tillfälle och börjar skaka ner förbandet och när det når mitt byxslut så lyfter jag upp foten och drar ut det. SJÄLVKLART så passerar då cabincrew som då avslutat sin arbetsdag, och där står jag som ett fån med en binda dinglandes i min hand!!!

Jag insåg att det fanns inget jag kunde göra i denna situation utan besvarade endast deras fnitter och hälsningar med den värdigast av de "huvud-nickningar" som jag kunde förmå med en Libresse i min hand.

Ja,ja....åtminstone kunde jag ge dem nöjet att ha dem något att "rapportera" efter sitt senaste arbetspass.;) 

Jag insåg att det fanns inte en förklaring i världen som jag hade kunnat ge där och då, så lika bra att knipa käft och admit defeat!;)

 

Sen spenderade jag resterande semester med att varken kunna sitta, ligga eller stå utan smärta,,,men det var det värt! Jag fick tillfället att "jobba" med min blivande make för första gången, samtidigt som jag fick uppleva ett underbart Vancouver med allt vad det innebär. Dessutom så hade brännblåsan läkt någorlunda innan det var dax för hemresa...så slutet gott - allting gott!

 

Kvar har jag en massa "underbara" minnen och ett "prydligt" ärr som måhända inte säger "TYLÖ" ordagrant, men väl ett märke som påminner mig om VARMA och trevliga minnen! på ett ställa som inte många kommer åt att se!;)

 

Trevlig Helg  och se till att skapa härliga minnen mina vänner!!;)

 

//MrsH

 

 

 

 

 

Igår kväll satt jag i soffan och bokstavligen vibrerade av ilska och hoppas att det var fler än jag själv som reagerade på "Kalla Faktas" reportage gällande "Parken Zoo" i Eskilstuna!

Att man får bedriva den typen av verksamhet på detta vedervärdiga sätt är skrämmande. 

Jag är ingen direkt djurrättsaktivist, jag äter kött i alla de former (men väljer helst ekologiskt och vilt) men är det nånting som driver mig till vansinne så är det när barn och djur far illa!

 

Att djur avlivas på ickehumana sätt, helt utan anledning i syfte att spara pengar, då det bevisligen var för dyrt att tillkalla veterinär köper jag inte. Men ändå så är det inte just själva djurhållningen och den onödiga avlivningen som ändå retar mig mest (omändock fullt tillräckligt), värst är ändå anläggningens chef, Helena Olssons lögner. Ska man utföra såna vidriga aktioner som att hacka utrotningshotade arter i bitar för att mata andra djur med och sen kassera de icke intressanta kroppsdelarna i en container för dem att frysa fast i botten på så ska man ta mig faan oxå kunna stå för detta agerande! Istället hittar hon på lögner om att de har fått flytta till andra djurparker av olika anledningar. När hon sedan konfronteras med detta av reportern så försöker hon desperat att slingra sig undan på samma sätt som säkerligen "hennes" djur gjorde minuterna innan de miste sina liv och hamnade slängd längst in i en frysbox!

Skillnaden är att de försökte rädda sina egna liv medan hon endast försökte rädda sin egen gnutta av stolthet...but here´s news for ya Mrs: Som man bäddar får man ligga och bäddar man med spikmatta så gör det oxå jäkligt ont att ligga på den!

Det var nästan patetiskt att se hur hon söker backup hos sina kollegor, som bevisligen inte alls ville fortsätta spela vidare på dessa lögner utan valde att ta till tystnad istället...och visst talar tystnaden för sig själv?

Helena Olsson ber om ursäkt för att hon tidigare kanske inte hade uttryckt sig i klarhet och därför kanske hade kunnat missuppfattats aningen i sammanhanget...undrar just om de stelfrusna pumorna och vildhundarna i hennes frys delar hennes missuppfattning?

 

Jag förstår att ibland måste djur avlivas av olika anledningar och jag försöker inte framstå som något

pretantiöst språkrör för djurensrätt (men är självklart glad för att det finns dem som gör det, för djuren själv kan inte tala * Note för att informera Helena Olsson om just detta fenomen) men bevisen talar för sig själva i detta fall och främst är det anläggningens chef själv som fäller sin egen dom. Ska man agera på detta sätt så ska man i alla fall kunna stå för det och ta de konsekvenser som det innebär! Lögnerna kommer du inte längre än till din frysbox med, och där finns inget att hämta...eller?

 

 

Grrrrr...Morrrrrr...Spott...Frääääääs!!!

 

//MrsH

 

Konversation i bilen idag:

 

M: " - Jag kan prata många språk!"

 

JAG: " - Ja, du kan ju prata både svenska och engelska.

 

M: " -  Jag kan ännu flera språk..hör här:

Man säger "Birgith" på svenska, på English säger man "Biggan" och på finska heter hon "Lars-Olof"!

 

Det är inte bara Fransmännen som kan konsten att ändra folks namn för att det ska passa deras eget språk (tänker närmast på deras namnändring till "BEN" Ladin) även M besitter samma "talang" ;)

 

//MrsH