VARNING!! Detta inlägg består av en heldel självömkan och i andras ögon "dravvel". Egentligen så är denna text nog skrivet för "eget bruk". Jag har dividerat med mig själv hit och dit om detta egentligen ska publiceras alls. Jag lämnar ut mig själv och mina tankar på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort, men bära eller brista... here we go! Kanske kan de ge en förklaring till vissa saker eller stilla en och annans nyfikenhet.
Ja nu var det ju hiskeligt längesedan jag skrev något men det har sina orsaker. De senaste månaderna har jag haft problem med hälsan och trots att det kliat i fingrarna på mig så har jag helt enkelt bara inte orkat. Jag tror dock att jag tar just den biten i ett annat inlägg annars kommer detta att bli ett mastodont inlägg (vilket jag har en känsla av att det blir i alla fall.)
"I" har nu vart hemma i 8 veckor...detta är det längsta han någonsin vart hemma. Egentligen skulle det ha vart 6 veckor men då jag blev sjuk så fick han stanna hemma lite längre. Men för två timmar sedan åkte han och kommer nu inte hem förren tidigast i juni...........4 månader!!!!!!
Det känns fruktansvärt långt bort nu. Egentligen så vet realisten inom mig att tiden går så otroligt fort. Innan vi vet ordet av är de fantastiska vårdagarna här och fyller oss med den energi som vi så desperat är i behov utav efter en mörk och energidränerande vinter. Snart kommer studsmattan fram och grillen likaså, kidsen springar barfota, skrubbsår ska rengöras och snart är det avslutningar med "Du gamla du fria..." och nånstans där kommer ju då oxå "I" hem.=) Men just idag känns "snart" väldigt avlägset och det enda som är påtagligt just nu är att nu står jag här själv igen! Den här dagen ifrågasätter jag alltid mig själv om jag ska klara att rodda runt allt på egen hand, vilket jag VET att jag alltid gör. Men idag känns det jobbigare än vanligt att intala mig själv det, jag är så trött och mina energireserver bla är redan så låga så den där styrkan vill lixom inte infinna sig!
Jag hatar allt vad "farväl" är och har alltid gjort så länge jag minns. Alla resor jag har gjort och länder jag har bott i har resulterat i många "farväl" och jag gillar det helt enkelt inte! Tycker inte om att säga orden, känslan man får i maggropen, se/känna tårarna osv. Jag vill hellre bara att det ska ske, få det överstökat lixom...för då kan man gå vidare sedan.
Jag får ofta frågan om hur jag orkar? Om den livsstil vi har inte är jobbig? Egentligen vet jag ju inte av något annat då så här har det sett ut de senaste 10åren. Dessutom så skickar jag inte direkt ut maken i något blodigt krig, nej nej jag stationerar honom på en 90m lyxyacht i medelhavet tillsammans med vackra stewardesser och 5-stjärniga kockar. Men det gör det dock inte ett dugg lättare för det. Ibland sker frågan i form av omtanke, ibland av nyfikenhet men nu och då kan jag oxå urskilja en viss anklagan i tonen. Jag förstår alla "typer". Tro mig det är fler än en gång som jag har ifrågasatt vad vi sysslar med! Det är inte helt normalt att maken spenderar 300dagar/år hemmifrån, det ska tydligen inte vara normalt att av eget val vara själv med 3 "småttingar", hus och allt annat som det innebär heller för den delen. Men vad är då "normalt"? Vem bestämmer vad "normalt" är? Vad är "normen" som ska följas? Ja, jag vet i alla fall inte. Jag brukar tänka som så "att nu är det så här och det är så av en anledning, och då gör jag det bästa möjliga av det". Vi har valt detta och trot eller ej men det finns även en hel del fördelar med denna livstil (däremot är idag helt fel dag för mig att komma på en enda av dem;)
Jag brukar kalla mig en "gift-ensamstående-mamma", det summerar liksom "allt" då jag är en blanding av alla 3. Det i sig är egentligen inte ett dugg konstigt det finns många både gifta, ensamstående och mammor där ute som har det miljonfaltgånger tuffare än mig så jag är inte ute efter att jämföra på något sätt. Men för att kunna beskriva min vardag lättast så kan man säga att jag "är" alla "rollerna" och det enda som jag egentligen tycker är lite jobbigt är själva omställningen mellan dessa.
Det är i sig inga problem att vara "själv", men det är fascinerande vad mycket man gör omedvetet som 2 föräldrar. Dvs man kompenserar varandra, medan den ena gör en sak så tar den andra itu med något annat, "good cop bad cop" etc, det är en effektivitet och strategi som man lätt vänjer sig vid och som blir oerhört påtaglig när man vet att det snart upphör för en tid och jag ifrågasätter om jag egentligen klarar det på egen hand. Men efter ett par dagar så är jag tillbaka i MIN vardag, och allt flyter på som det ska och helt plötsligt så känns det inte jobbigt längre.
Vad som kanske låter konstigt är att det är inte direkt en dans på röda rosor när "I" kommer hem sen igen. Då ska jag helt plötsligt släppa på ALLT. Min vardag är så strukturerad och bygger på invanda rutiner för att hinna med allt som ska göras och ändå är det mycket som jag inte hinner med, men detta fungerar för mig och smågrabbarna. Jag har koll på minsta lilla detalj och planerar sönder allt i molekyler, så för mig att låta någon annan kliva in och "röra om" är inte heller "BARA"! Helt plötsligt så ligger inte saker där jag har lagt dem, det finns 2 xtra händer i huset på både gott och ont, dynamiken i familjen förändras och barnen likaså. Kombinera detta med alla känslor och den förväntan som ligger i luften och du har ett totalt stormande kaos till en början! Då inget blir som du har tänkt dig så kommer besvikelsen som ett brev på posten och för en familj som inte kan se sambanden så tror jag att detta kan vara förödande. Man måste ha insikten och förstå VARFÖR man reagerar som man gör, samt tillåta reaktionerna. Vi vet att det innebär endel "morr, spott och fräääs" under de första dagarna och krasst sagt kan man säga att det det 1vecka el 2 att landa. Man måste ge familjen tid att anpassa sig och det gör den alltid (men kanske inte exakt som JAG har tänkt dig) Men har man bara en stadig grund, en vettig kommunikation och en medvetenhet om varför irritationen hänger i luften som går det betydligt lättare.
Det jag försöker säga är att jag är fullt medveten om detta val vi har gjort och ibland kanske lite FÖR medveten om det då jag är så enormt rädd för att "tycka synd" om mig själv. Men jag har av olika anledningar fått börja ändra mitt tankesätt och se på saker och ting från en annan vinkel och har insett att jag faktiskt FÅR tillåta mig själv att må pissigt ibland....det är tydligen mänskligt!;)
Tidigare har jag bara tyckt att "har man satt sig i den här situationen själv så har man heller ingen rätt till att klaga". Men nu vet jag bättre, jag måste få känna/uttrycka även mina negativa känslor likaväl som mina positiva (som jag alltid är noga med att visa). Det finns säkert många som inte delar den åsikten med mig, men det skiter jag högaktningsfullt i! Jag må ha ha satt mig själv där jag är på eget bevåg, det tar dock inte ifrån mig rätten att gnälla och idag erkänner jag både för mig själv (och kanske på tok för många andra) att jag tycker riktigtjäklaskitpiss synd om mig själv!
Tårarna svider bakom ögonlocken och är stundvis omöjliga allt hålla tillbaka utan minsta lilla provokation....men vet ni vad? Imorn mår jag mycket bättre! =) Det här är en övergående fas som är extra påtaglig just idag. En vis person förklarad en gång för mig att det handlar om en sorts "sorgeperiod" och oavsett orsak och om den varar 2tim, 2veckor eller 2år så måste man alltid tillåta sorgen ta sin plats för att sen kunna må bra och vara på topp igen.
Men nu är jag ju inte helt född till egoist, självklart beror en stor del av varför "farväl" är jobbigt på att det finns barn inblandade. "M" och "N" är ju fortfarande för små så de har inte riktigt tidsperspektivet och ser allt mer konkret. "L" däremot är mycket väl medveten om vad det innebär, och det gör så ont att se den där medvetenheten i hans ögon. Han vet att pappa kommer tillbaka men att det dröjer VÄLDIGT länge till dess. Samtidigt så måste man komma ihåg att ingen av barnen vet av något annat. Så här har det alltid sett ut för dem och de acklimatiserar sig precis som tex skillsmässobarn gör.
Det kanske inte är optimalt, men vi utövar inte någon avancerad form av psykologisk barntortyr av nått slag, vi gör det bästa möjliga av situationen och även om det är jobbigt stundvis så vet jag att det är det även i "vanliga" familjer oxå!
Vid läggdax så var "L" ledsen och saknade daddy, vi grät, kramades och torkade varandras tårar. Jag förklarade för honom att det är helt ok att vara ledsen. Till svar får jag av min kloka älskade unge:
"- Fördelen med att vara ledsen är att då vet man att man gjort bort det och då blir man snart glad igen!"
Needless to say more........<3<3<3
Sov gott!
//MrsH