Både igår och idag har vi kunnat läsa om den 2-åriga pojken som så tragiskt omkom när han lämnats i en bil under 8 timmar. För några år sedan så såg jag en intervju med en förälder vars barn dog under liknande omständigheter och jag minns hur illa berörd jag blev, även om jag tyckte att det var intressant att höra just HUR man som förälder orkar fortsätta leva vidare med vetskapen om att man orsaken sitt barn en lång och plågsam död!?! För mig att ens försöka sätta sig in i den tanken är för vedervärdig att jag väljer att se det som en omöjlighet. När jag läste artikeln i Aftonbladet igår så fick det sig att vända i magen på mig, nu hade det hänt igen...och denna gång här i Sverige.
Vad är det som får oss att glömma våra barn? Vill vi leva i ett samhälle där livet rusar förbi oss i 200 "knyck"? Vill vi verkligen klämma in så många "MÅSTEN" på så kort tid som möjligt? Vill vi verkligen konstant leva med en prestationsångest bara för att vi inte alltid är perfekta? Vill vi leva i en hektiskt tillvaro där stress är en del av vardagen? En vardag där man tvingas jonglera så många åtaganden, tankar och krav att vi glömmer bort det som är viktigast och är det enda som egentligen betyder något........Våra BARN!!
Denna händelse är ett exempel på det värsta tänkbara scenariot som detta kan leda till. Men faktorerna ovan kan även ge andra konsekvenser som negativt påverkar våra barn.
Som tex att känna sig otillräcklig skapar ofta irritation, en irritation som lätt omedvetet tas ut över barnen. Barnen växer upp i en miljö där de ser sin omgivning bära en tung börda på sina axlar och lär sig att anamma samma beteende och själva sätta mål som är ouppnåerliga bara för att sedan måsta inse att nederlaget som redan innan var en självklarhet gör så fruktansvärt ont.
Jag vet tex med mig om situationer då jag har hittat på något roligt med barnen och som sig ofta bör, när det är dax att åka hem så är det ofta gråt och "tandagnissel". Då har jag ibland sagt något i stil med:
"- Men varför är du inte nöjd? Har du inte haft roligt idag?"
Dvs. jag väljer att se det från ett negativt och "otacksamt" perspektiv. Då jag istället borde tänka på hur roligt barnen måste ha haft eftersom det nu är så tråkigt att avsluta det. Tyvärr måste jag erkänna att det är just "gnället" efteråt som fastnat hos mig och får mig att tyst tänka för mig själv:
"Gaaaah!! Varför gör jag det här då det bara slutar med bråk??"
Rannsakar jag mig själv så inser jag ju hur dumt det låter. Som om jag skulle ha något bättre/viktigare att göra än att hitta på något roligt tillsammans med mina barn??!!
Tänker jag till lite ytterliggare så tror jag oxå dem flesta kan relatera till känslan då tex semestern är över. Det är ett evinnerligt "suckande" över att den gick ju så himla fort!! Det betyder ju dock inte att vi INTE har njutit av den...bara att vi hade önskat att den varade lite längre! Vad är skillnaden mellan den känslan och barnets "bråk" efter något som dem har tyck vart roligt?? Inte mycket, förutom möjligtvis hur vi förmedlar den, men innebörden är fortfarande den samma och betyder inte på något sätt att vi är otacksamma!
Men jag tror att den press som vi ofta lägger på oss själva tynger ner våra axlar och ofta påverkar den vårt tolkningssätt, för vi hinner egentligen aldrig tänka igenom det. Det är så mycket som går på automatik i våra så hårt kontrollerad och "Hitler-styrda" liv att vi har lätt för att glömma bort de viktigaste prioriteringarna....våra BARN!
Nu ska en familj på något sätt arbeta sig igenom denna tragedi och komma till insikt med det ofattbara, deras son finns inte längre i livet som ett resultat av just det många av oss lever i - en stressfylld tillvaro på autopilot!
Jag vägrar att låta denna lilla killes död gå obemärkt förbi, och jag kommer i alla fall att dra lärdom av den mardröm som familjen tvingas genomlida.
Jag vill kunna njuta av mina barn TILLSAMMANS med mina barn! Jag vill lära dem om vikten av att ta hand om sig själva på fysiskt och psykiskt plan samt bekräfta dem för dem individer de är!
Jag vill lära dem att "stanna upp" och leva i nuet, ta mig tiden att bara finnas tillgänglig för dem. Jag vill guida och stötta dem i sina beslut för att de ska kunna växa upp till starka individer som kan föra samma självkänsla vidare.
Vill du det??
För att åstadkomma detta krävs det att vi sänker kraven på oss själva, lever i nuet, minskar stressen och föregår med ett gott exempel. Kom ihåg!: "Barn gör inte som vi säger, barn gör som VI gör!"
Mina tankar går till familjen som inte längre har sin son hos sig!
Ta hand om varandra!
Kram
//MrsH