lemano

Jag känner hur blodet pulserar, musklerna är spända, saliven samlas i munnen, hjärtat slår så hårt att det nästan exploderar och jag är övertygad om att det snart slår sig ut genom bröstkorgen.

 

Jag har under hela dagen känt att något är på gång, oron har gnagt i kroppen och ångesten med den har resulterat i att alla mina sinnen är på högspänn.

Alla i huset har betett sig underligt under hela dagen, ingen har haft tid för mig. Alla har stressat, hyssjat och sagt till mig att hålla mig ur vägen. Detta måste betyda att även dem känner på sig samma som jag, varför skulle dem annars bete sig så här???

Även om jag inte vet VAD det är så känner jag instinktivt att något hemskt är på väg att hända så jag gör mitt bästa för att hålla mig undan, göra mig så liten jag bara kan och försöka tygla min rädsla i största möjliga mån.

Hur ska jag kunna förklara VAD jag är rädd för när jag inte själv vet vad orsaken är?

Förvisso ser den där klopryda kreaturen som ligger på diskbänken otäck ut, men jag förstår att den inte lever längre och jag har sett den förr och vet att den är stendöd och är föda, så därav ofarlig så det är inte den som är orsaken.

 

Nä, rädslan bottnar i något annat, det ligger något i luften..ungefär som en väntade briserande bomb. Andningen känns tung, bröstkorgen samarbetar inte längre med mig. Andetagen blir istället korta och intensiva vilket leder till att jag känner mig yr. Jag försöker distrahera mig själv genom att iaktta resterande av familjen men dem är för upptagna för att lägga märke till mig nu.

 

Men plötsligt hör jag det välbekanta "rasslet" vid ytterdörren..."Yes! en promenad och friskluft kommer nog att göra mig gott!"

Men entusiasmen avtar i samma veva som nosen sticker ut över tröskeln. Något stämmer inte! Luften känns tjock och nästintill vibrerande. Matte lockar lite extra på mig och eftersom jag litar på hennes omdöme så låter jag mig övertygas om att allt är okej.

Benen känns lite skakiga till en början och jag visar min osäkerhet genom min böjda rygg och svansen undanstoppad mellan benen. Men redan nere vid vägen så känns det bättre. Kanske var det bara mina tankar som spökade ändå?! Jag rätar på ryggen och påbörjar min vanliga rutin av revirmarkerande, medan matte frenetiskt pratar i telefon. Hon låter fortfarande stressad men hon skrattar emellanåt vilket jag tar som en indikation på att allt är i sin ordning.

Jag sniffar runt och njuter av att spänningen äntligen håller på att släppa, men precis när vi kommit till fjärde lyktstolpen......BOOOOOOM!!!!!

 

- GAAAAAAAAAH jag hade rätt!!! Nu dör vi!! Nu är det krig!!

 

Jag sliter omkull matte som tappar greppet om kopplet, jag hoppas att hon inte gjorde sig illa men jag hör henne inte längre. Smällarna avlöser varandra, och hörseln är borta sedan första smällen. Nu gäller det att räddas den som räddas kan. Adrenalinet i kroppen i kombination med min muskulösa kropp gör att det känns om jag tar backen upp till huset i endast två språng.

Husse öppnar dörren när han hör mig på bron och jag slinker förbi och kryper upp i hörnet bakom soffan. Jag försöker lugna ner mitt hyperventilerande men inser att här är jag heller inte trygg. Pågår det ett krig där ute så måste jag hitta ett annat gömställe...ett bättre! Jag tar mig upp på övervåningen och hoppas på att ingen ska upptäcka urinen som jag av rädsla inte kunde hålla inne efter vägen. Jag kryper längst in under husse och mattes säng och låter mörkret omsluta mig. Här måste jag väl ändå vara trygg? Eller?

Det fortsätter att smälla utanför, varför reagerar ingen annan? Varför söker inte familjen skydd?

Kroppen vibrerar okontrollerat, paniken löper amok inombords samtidigt som jag känner hur det blir blött där jag ligger. Varenda muskel i kroppen är spänd och för varje smäll så vet jag att vi kommer ett steg närmare döden....nu är det bara en tidsfråga, men jag har inget annat val än att ligga här och invänta döden för jag är "bara" en hund!