Sitter och ser på Svenska Hjältar Galan och känner mig så STOLT över att vara svensk och över alla dessa individer som verkligen är sanna hjältar i ordets rätta bemärkelse!
Det är fantastiskt att se vad Hanna och Julia lyckats med och vilken enorm skillnad UngCancer har gjort för andra som drabbats av denna vedervärdiga sjukdom. Jag tycker det är helt underbart att fokus läggs på denna ålderskategori som lätt hamnar i "kläm" mellan "gamlingarna" och barnen.
Samtidigt som jag filosoferar för mig själv här i soffan kring kreti och pleti, så som tex hur många liter vattenfast mascara som gått till galan eller varför "Foppa" hade på sig en kavaj som såg ut att vara en storlek för liten, den stramade lite väl mycket över gubb-magen. Herr Reinfeldt påminner även han om en liten pojke som vuxit ur sin skoluniform;)
Men det som slår mig oxå är dessa individer som finns i bakgrunden och är delaktiga till att vissa av dessa händelser har skett finner jag oerhört skrämmande!
Tex. Hur i hela världen kan en hel hög med människor inne på en spårvagn bara ignorera ett pågående slagsmål utan att ingripa???? Att Lisbeth 65bast är den ENDA som har tillräckligt mycket mod, handlingskraft och medmänsklighet för att försöka göra något åt det är ju fullkomligt vansinnigt! Var finns den svenska medmänskligheten? Hur hade ni andra ombord reagerat om Lisbeth hade förlorat livet + de andra 3? Hade NI kunnat leva med det på ert samvete...eller tillhör det bara vårt sk svenska tänk, dvs lägg dig inte i, stick inte ut för mycket, var LAGOM? Tänk om det var ert barn hon desperat försökt rädda livet på, hade NI vart lika handlingsfattiga och otacksamma då? Att inte ingripa och att dessutom ignorera hennes vädjan på hjälp tycker jag går att jämföra som medbrottslingar till det fruktansvärda dådet trots att ingen av er höll en kniv i handen...Er skäms jag över att dela land med!
Den föredetta pojkvännen som nästintill slog ihjäl Emma tänker jag inte ödsla mer än en mikrominut på och tycker inte att han förjänar att nöta på tangenterna till laptopen för. Hans agerande talar för sig själv och vad jag tycker om honom går ändå inte att beskriva i ord...men detta är ytterliggare ett praktarsel som inte inte går att jämföra med annat än en oönskad fotvårta toppad med flugdynga!
Emma är dock en sann kämpe och förtjänar priset mer än någon annan!
Men förstå mitt resonemang; det finns massor med hjältar och jag vill absolut inte på något sätt underminera deras hyllningar men jag kan inte låta bli att känna mig förbannad på dessa as som i vissa av fallen var utlösande faktorer. Att utsätta andra för detta är oförlåtligt och Er kan jag gärna avvara som landsmän!
Lilla Milla och Pappa Dallas är "feel-good people" för mig, jag ser på dem och känner hur jag ler inombords. Varma och omtänksamma människor kan vi inte få för många av. Personer som vägrar stå på sidan om och se världen passera, utan hoppar på tåget, gör de dem kan och framför allt gör skillnad! De rycker inte på axlarna, de agerar och sådana individer behövs det fler av!
Det måhända vara lite pretentiöst med en gala som denna, där sitter alla våra svenskar som ÄR något och torkar tårarna med sina glittriga stasser . Mark Levengood pratar "mumintrollska" och låter publiken drunkna i sina bottenlösa skrattgropar, men galan har ett syfte och den låter starka individer få den bekräftelse de behöver och främst av allt...FÖRTJÄNAR! Så jag bänkar mig bra mycket hellre framför TVn och ser på detta än nån billig såpa med wannabees el annat dravvel.
Note to myself: Nästa gång tvätta bort make-up INNAN du sätter dig framför snyftvänliga program!;)
Nu ska jag slänga mig i duschen och göra mig av med mina autobahns som trafikerar kinderna, Jag är ju inte ett dugg blödig av mig och har inte ylat en enda gång ikväll??;)
Na, night
//MrsH
