Blodet pulserar och huvudet värker i takt....den sista muggen kaffe står orörd kvar vid kaffemaskinen på kontoret, kroppen saknar sin regelbundna dos koffein.
Luften känns tung nog att kunna skära igenom med kniv. Den oförklarliga irritationen stegrar och hotar att ta över ditt förnuft. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker så klarar du inte av att svälja klumpen av ångest som sedan länge bosatt sig i halsen på dig. Exakt VAD som föranleder detta har du redan glömt, men irriterad är du...rent utsagt förbannad tom, och då spelar orsaken inte längre någon roll!
Hen kommer in genom dörren, stressad och med andan i halsen som vanligt. Mumlar ett "Hej" i förbifarten men bemödar sig inte ens att möta din blick. När era läppar sist möttes kommer du knappt ihåg, kanske var det den där pliktskyldiga pussen när ni sist besökte svärmor? Fast egentligen gör inte det så mycket för bara hens närvaro gör att irritationen blir än mer påtaglig.
Du hinner tänka att det är tur att kidsen fortfarande är så små att dem inte märker hur ni mår, eller gör dem det?
Hen stegar fram till kylskåpet och mumsar glatt i sig några kalla köttbullar från gårdagens middag innan hen försvinner upp på övervåningen för att duscha av sig arbetsdagens betungande bördor.
Det faktum att du själv kom innanför dörren för 45min sedan och spenderat den senaste halvtimman med att kirra middagen, byta 2 blöjor, torkat kattkräks från vardagsrumsmattan, snoppat av en telefonförsäljare samtidigt som du stått vid spisen gör dig än mer vansinnig över att hen äter sig halvt mätt på annat...du fräser "respektlöst" tyst för dig själv!
Din käke ömmar när du biter ihop, antagligen är det också en bieffekt på stressen. Ni vet den där "vardagsstressen" som div vetenskapliga undersökningar visar att AaaaLLA småbarnsföräldrar visst går igenom!
Självklart är ni medveten om att ett förhållande går upp, och ner. Alla som är realister vet att dem där clicheeiga rosa molnen som ni mjukt omhuldades av den första tiden kommer delvis att skingra sig.....Men att de skulle transformeras till kolsvarta, till bredden sprängfyllda åskmoln med tiden hade du kanske inte riktigt väntat dig.
Men det är bara att rida ut stormen. Efter regn kommer det visst sol sägs det...men NÄR? Hur länge orkar ni?
Vardagarna löser av varandra och ser mer eller mindre likadana ut. Insikten av att dem till största del består av tristess och irritation strör salt i dem redan öppna såren. Kärleken måste ju finnas gömd där någonstans, den är bara borttappad efter livets intensiva väg.
Ingen av er vill lämna! ingen av er har gjort något fel, men ingen av er kämpar längre! När ger ni upp? Ska ni ge upp? Väntar ni på det rätta tillfället? Att barnen är stora nog? Ska resten av livet både kännas och se ut så här?
...........Tänk OM lösningen finns närmare än NI tror!
Var är Er närvaro?
Ni bor under samma tak, ni sover i samma säng, ni delar samma vardag men är ni verkligen närvarande? Visst, ni jobbar mycket och barnen tar upp en stor del av er tid men desto större anledning att vara närvarande när tillfälle ges!
Nu pratar jag inte om lyxiga och dyra hotellweekends, sexiga underkläder och krystade 3-rättersmiddagar som man bara SKA ha för att så gör man tydligen när man som föräldrar ska ha den där omtalade "egen tiden".
Kan det kanske oxå vara ett bra sätt att visa alla andra hur lyckliga ni är, i ett försök att lura er själva om hur "perfekt" just ert liv är!
Ni har ingen äganderätt till varandras själar.....det är ingen själ(v)klarhet!
För tillgång till varandras själar krävs att ni dagligen inte bara har utan även KÄNNER varandras närvaro. Styrkan som ni besitter gemensamt samt att ni kan skratta mycket och ofta tillsammans. Ta vara på ögonblicket, lev i nuet och ta aldrig varandra förgivet!
Observera att ovanstående är relativt svårt att uppnå om man sitter i varsin ände av soffan scrollande på varsin Ipad en hel kväll!! Någon form av kommunikation är definitivt nödvändig.
Ni har ett behov av att prata om det som är viktigt för er individuellt. Nicka inte bara artigt och medhållande när din partner pratar med dig, låtsas inte vara intresserad! Ni behöver känna varandras närvaro. Var delaktig och lyssna aktivt!
DU behöver själv först och främst känna passion innan du kan förvänta dig att kunna dela med dig av den. Spontanitet och glädje är underskattat...MEN tro för guds skull INTE att hon blir tänd av att du i kassan på Ica stadigt greppar hennes bröst samtidigt som du utbrister i ett skämtsamt "Tut!Tut!"....Det klassificeras INTE som "förspel"!
Förvänta dig inte att han ska kunna läsa dina tankar utan va tydlig med det du vill.
FYI..... tjat och gnäll räknas INTE som afrodisiakum!
Känn passionen, inte bara den för sex eller för varandra...känn passionen för livet rent generellt! En glödande hunger att ta för sig av vad livet har att ge gör dig oemotståndlig och än mer åtråvärd!
Har ni tappat bort passionen efter vägen? Ta reda på varför?! Försök finna den, den är väl värd att leta efter? Utan den slösar ni bara bort varandras tid.
Finns säkert många som med gott samvete bekvämt lutar sig bakåt i soffan där hemma och rullar med ögononen åt ovanstående påståenden, men faktum kvarstår att har du läst ända hit så kan du lika gärna fortsätta....
Kanske tycker du att du ÄR närvarande med din partner. Det är ju inte allt för ofta som du själv åker iväg på spaweekend, fiskar, spelar Xbox, golfar, har tjejkväll, går på AW, tränar etc etc. Ni spenderar ju faktiskt ganska mycket tid tillsammans hemma, ibland går ni ut och äter, dokumenterar gärna så att alla kan se hur lycklige just ni är för NI spenderar verkligen tid tillsammans.... Eller?
När ni är tillsammans, umgås ni då eller vandrar ditt sinne iväg? Är du där rent kroppsligt men med tankarna på annat håll? Notera!
När ni ser på varandra, hur djupt ser ni egentligen?
Titta en gång till...ännu djupare.
Möt varandras blickar när tillfällen ges, håll kvar den lite längre än vanligt.
Låt varandra känna att efter alla dessa år så är ni fortfarande nyfikna på varandra.
Se in i själen hos din partner.
Acceptera att närvaron under en tid har lyst med sin frånvaro, ärligheten förstärker närvaron.
Rör vid varandra mycket och ofta, men gör det med din fulla uppmärksamhet! Notera känslan i din hand och hur din kropp svarar när du rör vid din livspartner.
Vad känner du? Vad händer i din kropp?
Lägg märke till dem mest subtila förnimmelserna och känslorna och beskriv dem gärna för varandra. Våga visa, våga prova, våga känna....trots allt, vad har ni att förlora?
Agera NU! En dag kanske ni inte orkar invänta varandras närvaro längre. Och en total frånvaro av den närvaro vi behöver innebär att det är över.
Plötsligt sitter ni där och undrar "Vad var det som hände?" "Vi gjorde ju allt som man "ska" !?"
Visst gjorde ni det, MEN under den sista tiden utan en närvaro!
....Ni vet, den där närvaron som uttrycker:
"Jag ser DIG, jag finns här för DIG, Jag ger dig tillgång till mig själ......"
........Men, Ni kanske inte har tid?
//MrsH
Inspirerad av :Justice Schanfarberer
Vi har varit ihop i snart 38 år! I 38 lyckliga, mödosamma ekonomiskt, lättsamma år. Vi ser varann varje dag, komplimanger värdiga en drottning får jag varenda dag. Får fortfarande det där härliga pirret i magen när han svänger in bilen på gården efter att ha varit på jobbet en dag. Skilj aldrig som ovänner, inte en enda gång har vi gjort det. Aldrig somnat osams trots att det varit tomt i börsen många gånger när barna var små men vi har aldrig, inte en enda gång bråkat!!!! Varken om pengar eller nåt annat. Vi har en otrolig tillit till varann, när vi är på skilda håll pga jobb så går telefonen varm. Vi har alltid roligt i varandras närhet. Men får höra av många att jag överdriver..... Nä inte ett endaste gram överdrift. Vi är båda gifta med vårt livs bästa vän. Kan inte ha det bättre. 3 fina barn har vi fått och 4 underbara barnbarn, det är vår förmögenhet och den kan inte staten knycka. Nej, var rädda om varann medan tid finns. Livet kan ta slut , ingen garanti för nån morrondag. Gör det där lilla extra i vardan, använd kristallglasen o finporslinet. Varför vänta ? Imorron kanske arvingarna slåss om det. Och framförallt - Se varann och bry er om varann. Vi har en kort tid här på jorden och den vill vi ta reda på. <3
skriven