Idag har det vart en tung och jobbig dag, men oxå en ljus dag full av fina minnen....idag tog vi farväl av och har lagt älskade lilla farfar till sin sista vila.
Redan samma kväll som farfar dog så bestämde jag mig för att "L" skulle vara med på begravningen. Han är i åldern nu där det är mycket funderingar över döden och allt som hör därtill. Dessutom så var min farfar den enda farfar som han har haft då hans "riktiga" gick bort i cancer många år innan jag själv kom in i bilden.
Pappa fick en kanonfin bok från begravningsbyrån som heter "Farfar och lammet". Den tar upp många frågor och funderingar samt vidrör områden som kanske inte annars i vanliga fall "kommer på tal". Men iom att man läser om dem så bjuder det in till diskussion och man kan ta del av ett barns funderingar och synsätt. Tex så kanske det inte är så ofta som man sitter kring middagsbordet och diskuterar kremering eller hur en kista ser ut invändigt.
"L" bestämde sig redan tidigt för att när farfar dog så lämnade själen hans kropp och for till himlen, kvar fanns bara ett skal och det var just detta skal som vi nu skulle begrava.
Jag tyckte att det var en fin tolkning och det var helt hans egna värderingar och tankar som konstaterade detta. Man ska komma ihåg att det här med döden kan förvisso ibland verka skrämmande men för barn så är döden lika naturligt som födseln av ett nytt liv. Det är vi vuxna som gärna "hyssjar", vill försköna och inte gärna prata om detta för man är rädd att det ska såra eller göra barnet ledsen.
Sen tror jag absolut att likaväl som ålder så spelar barnets mognad oxå in. Som förälder så VET man när sitt eget barn kan hantera det på rätt sätt...om det nu finns något "rätt sätt" i detta sammanhang!?
"L" följde i alla fall med på begravningen idag och min enda oro bestod egentligen av hur hans reaktion till att så många nära och kära skulle vara så ledsen. "L" är en tänkare, han tycker det är fruktansvärt jobbigt när andra har det jobbigt och vrider sig gärna ut och in för att vara alla till lags. Jag förstod att just detta skulle bli jobbigt men jag ville att han skulle se att även detta var en del av livet och att man får vara ledsen och att det faktiskt går över.
Hans funderingar de senaste veckorna har mestadels gått i de praktiska banorna; Vem tar hand om skalet (kroppen) i väntan på begravningen? Hur ser farfar ut? Fanns det en stege upp till himlen som själen kunde klättra upp på? Hur ser en själ ut? osv osv
Jag har verkligen försökt att svara så rakt och ärligt jag kan, men inser att det är mycket som är "lull lull", som det inte finns några svar på, inte ens några difusa sådana som jag kan släcka min sons kunskapsletande törst med!
I väntan på resten av familjen så gick jag in med "L" så han fick se hur det såg ut. Han ser kistan och konstaterar ganska snabbt förnöjsamt att även om den ser lite trång ut så fryser han ju i alla fall inte!
Jag stod först lite frågande men insåg snabbt att det var bårtäcket som kistan var insvept i som han syftade på.
Under den kommande timmen så slungades jag hur underligt det än må låta mellan sorg och skratt i en fart som lätt hade kunnat bräcka ljudets hastighet. Jag är helt övertygad om att dem som satt på raderna bakom måste ha funderat över hur någon överhuvudtaget fixar att skifta mellan skratt och gråt så frekvent som jag gjort idag, Men jag lovar att båda varianterna vär äkta men delar man "sittyta" med sin underbara 7-åring så går det faktiskt att pendla mellan dessa känslotillstånd. Han får verkligen allt att kännas så enkelt och naturligt.
I inledningen av ceremonin så går kantorn mellan orgeln och flygeln för att sen sätta sig vid orgeln igen. "L" tittar förvånat på mig och säger:
" - Ha r en´ där stackarn´ inget annat jobb än att springa fram och tillbaka där uppe?
(jag försöker desperat att kväva en oskyldig liten fnittring mellan mina tårar)
L : "- Mamma kan farfar se Jesus nu?
JAG: " - Ja, det kan han säkert.
L": - Men då kan han ju oxå spela fotboll med Tommax (Morfars hund som gick bort för flera år sedan)"
JAG: "- Ja det kan han säkert!"
L: - Kommer han och farmor att äta tårta igen precis som de gjorde när de hade vart gifta i miljoner år (läs 60år) när hon kommer till himlen?
JAG: " -Det tror jag säkert att de kommer att göra det!
L: "- Men det går ju inte för då kommer inte Mona att vara där och då har dem ingen som kan baka den där goa tårtan åt dem!" Säger han och syftar på chokladcrisp tårtan som Mona hade bakat till deras Diamantbröllopsdag som vi firade för bara några veckor sedan.
Jag konstaterade att det nog fanns någon annan där som då skulle kunna förbarma sig över tårtbakningen och han verkade tillfreds med svaret.
När allvaret och intensiteten steg och ju fler som fällde tårar omkring oss så ju tätate trycker "L" sig intill mig. Vi sitter kramandes och försöker tillsammans dela intrycken. Han tittar upp på mig och säger:
"- Mamma I love you, visst vet du det?"
Försök hålla tillbaka tårarna då!!..Omöjligt vill jag lova!! Jag grät... fast med ett leende på läpparna ändå.=)
Sen fick jag dessa frågor:
". Mamma hur ser Jesus ut? Finns han? Är han bebis, ett får eller en farbror för jag har hört olika?"
Jag svarade att jag i ärlighetensnamn faktiskt inte hade dessa svar att ge honom. Men jag pekade på altar tavlan som gestalterade Gud som satt på huk och nedanför Jesus som lägger sin hand på en man med ett sjukt barn i sina armar, och försökte lite diplomatiskt svara:
". Där har du en bild på hur en del tror att Jesus ser ut, men man kan tro många olika saker och egentligen så är det ingen som VET hur han ser ut eller om han ens finns, men man får själv bestämma vad man vill tro och det finns egentligen inget rätt eller fel."
L : - Jo NU vet farfar det, vad har han för mobilnummer så kan jag ringa och fråga?!
Ja, ni förstår ju hans funderingar som egentligen är ganska logiska på något simpelt men ändå invecklat tankesätt..Barn är bara såååå kloka!;)
Medan psalmen "Härlig är jorden" ljuder ur orgeln så tittar "L" än en gång upp mot altartavlan och utbrister:
".- Men varför måste Gud sitta och skita???"
Här vill jag lova att det var svårt att dränka mitt spontana asgarv mellan mina egna snyftningar! Jag har sett denna altartavla många gånger då vi befann oss i min barndomskyrka och jag har faktiskt tidigare själv funderat på varför Gud sitter på huk på bilden......men nu vet jag!;)
Men även om man genom ovanstånde kommentaren skulle kunna tolka det som om han inte tog begravningen på fullt allvar så var det just detta han gjorde. Hans kärlek och omtanke ville han verkligen dela med sig av och han var extra generös med kramar till farmor idag som han konstaterade behövde dem extra mycket. Men även när hans favvo "faster" ver ledsen på bänkraden framför så viskar han i mitt öra:
"- Jag tror att "B" behöver en kram av mig!"
- Jaa, sa jag det tror jag oxå, så ge henne en du.
"- Näe, jag väntar till senare och låter henne vara ledsen färdigt först. (På kaffet efteråt så gick han och gav henne en bautakram som jag är övertygad värmde in i både hjärta och själ.)
Allt som allt en jobbig, ledsam men ändå varm och minnesrik dag!
stundvis var jag rädd att mina tårar i kombination med alla andras skulle "skrämma" "L", men egenligen så var det hans närvaro, hans sunda inställning till döden och hans stora hjärta fylld med oändlig värme och kärlek som förgyllde en redan så fin men ledsam dag.
Tack mammas älskling för att du är den du är!
....och Farfar du är fortfarande finast i himlen!
Natti Natti fantastiska vänner och familj!
//MrsH