lemano

Hade hämtat "M" från förskolan och vi var på väg att hämta "L" från fritids, jag hade just gjort en vänstersväng för att komma upp på vägen som leder till skolan. Vägen är mycket smal och jag får möte så detta i kombination med att jag just svängt innebar att jag hade MYCKET låg fart....Tackar gudarna för det!! Jag håller lite extra till höger då den mötande bilen passerar och precis då bakdelen av den bilen försvinner ur mitt synfält så hinner jag uppfatta en skugga, känner en duns samtidigt som jag står på bromsen. Har alltid hört att i dessa skräcksituationer så går allt i slowmotion, och jag måste hålla med, det känns som en hel evighet innan jag får stopp på bilen även om det bara rörde sig om sekunder.

Jag springer ut, en tjej i 11-13 års ålder står på andra sidan vägen och plockar upp en boll (som tydligen var det hon sprungit efter) Det enda jag får ur mig är ett frenetiskt "är du okej?" Mår du bra?" Gjorde du illa dig?"....hjärtat slår så hårt att det tampas om utrymmet med mina halsmandlar!

Hon bedyrar att hon mår bra och att hon bara vrickat foten lite då hon trampat snett. Hennes kompis står fortfarande kvar på andra sidan vägen och fnittrat lite nervöst. Jag kollar på vägen och inser att "dunsen" jag kände var en sten jag kört över men jag kände klart och tydligt att hörnet på kofångaren tog i henne. Jag bad att få prata med hennes föräldrar och får till svar att de bor på andra sidan stan och hon bara är och hälsar på sin kompis vars föräldrar inte heller är hemma. Jag påpekar hur viktigt det är att jag kommer i kontakt med dem för jag vill förklara vad som hänt och dessutom om hon skulle få ont eller så senare så vill jag att de ska veta vem jag är. Jag ber hennes kompis att springa in och hämta papper och penna medan jag står kvar med tjejen och tillsammans går vi igenom vad som hänt ytterliggare en gång.

Bollen sparkades över på andra sidan vägen och hon tittade till vänster och såg en bil (den jag mötte) så fort den passerat så sprang hon över och missade helt mig som kom från andra hållet.

Hon var helt klädd i mörka kläder och jag inser nu att jag aldrig hade haft en chans att se henne, både hon och hennes kompis skymdes av bilen som passerade mig och så fort den åkt förbi så sprang hon ut bakom den.

Jag skrev lite kortfattat vad som hänt på en postit lapp samtidigt som jag använder en grannes soptunna som underlag (kommer dock inte ihåg ett ord av det nu så jag var nog ganska skärrad) men jag vet att sista meningen löd:

" Snälla ring mig så jag får bekräftat att allt har gått bra och även om jag litar på det "J" säger nu så vill jag även få höra det från er föräldrar."

Efter en sista försäkran går jag tillbaka till bilen, tanken slår mig att i lördags satt jag och min morbror och diskuteradedetta med barn, bollar, trafik, mörker osv och just detta scenario tas upp. Jag ryser av blotta tanken!

I bilen möts jag av två hysteriska barn som inte alls gillade det faktum att mamman hade lämnat dem sittandes där. Mitt fokus gick över till att lugna dem och jag körde fortsatta 100nånting meter upp till skolan. Väl inne på fritids känner jag hur jag börjar skaka och måste sätta ner "N" på golvet för jag är rädd att jag tappar honom. En massa "tänk OM" flyger genom huvudet...det var så fruktansvärt nära det oförlåtliga! Oavsett hur oavsiktligt det var så....tänk OM!! Jag berättar för en fröken vad som hänt och inser att jag aldrig fick något namn på tjejen som faktiskt bodde där och varför bad jag inte om telefonnumret till flickans föräldrar så att JAG kunde ringa dem?? Jag rådgör med den här fröken och föreslår att jag ska åka ner dit igen och vänta på att föräldrarna i huset kommer hem, men hon tycker inte att det behövs och dessutom har jag även 3 barn med mig för tillfället. Jag får bekräftat att jag agerat korrekt så jag åker hem och väntar på att de ska ringa.

Mobilen har inte lämnat min sida på hela eftermiddag/kvällen...men fortfarande har ingen ringt.

Tankarna flyger fortfarande genom mitt huvud, har hon inte gett dem lappen? Vill de inte veta vad som hänt? Har jag gjort något fel?.....Tänk OM!! Jag bannar mig själv för att jag inte tog deras nummer istället men jag tänkte verkligen inte klart just då!

Jag vill bara passa på att uppmana att klä er själva och era barn i reflexer......ordentliga sådana!!

Jag vet inte om det hade hjälpt just i detta fall då den andra bilen skymde att det stog barn vid vägen, men det var mörkt ute och jag såg verkligen ingenting.

Trodde att värsta chocken var över då de vardagliga bestyren tog över under kvällen...men nu när jag sitter och skriver ner det så kommer den där panikkänslan tillbaka, tårarna rinner och om JAG mår så här...hur mår då flickan??

Rädsla beskriver inte känslan tillräckligt...ångest, panik, oförlåtligt...inte de heller! Ett tumultartat crescendo och ett sus i öronen samtidgt som jag fortfarande kan förnimma styrkan i hjärtslagen!

Tänk OM jag inte hållit så låg hastighet? Tänk OM jag hade kunnat gjort något annorlunda??...men oxå:

Tänk OM hon hade haft reflexer? Tänk OM hon hade tittat och inte enbart till vänster?

Jag skriver det här främst för att få mina tankar på print...brukar vara lättare att bearbeta dem då, men oxå för att passa på att belysa vikten av att prata med sina barn, förklara hellre 1000ggr för ofta att man måste titta åt båda hållen, använd reflexer, sparka inte boll på vägen! Bilförare: En situation som denna uppstår så oerhört fort och....Tänk OM!

Ta hand om varandra<3

//MrsH