Bara att konstatera att man ska följa sin instinkt och att det lönar sig att inte ge med sig.
Idag var det en helt annan attityd i det bemötande jag fick av "Dr pucko2", hans första uttryck var:
"- OJ! var det så mycket hår som lossnat!?"
Jag var tvungen att förklara att det var ju just DET som var orsaken till varför jag sökte hjälp, och när jag ytterliggare en gång drar sjukdomshistorik etc så tycker han helt plötsligt att det ABSOLUT behövs några provtagningar. Jag förklarade artigt men bestämt att jag pga av det tidigare bemötande inte ville tillåta något sådant utan att jag vill ha vår remiss vidare till en barnläkare på barnmotagningen så vi kan få hjälp snarast.
Summan av kardemumman är att imorn ska vi på labb för provtagningar samt att en remiss med "brådskande" nu ligger på deras skrivbord uppe på barnmottagningen så att fortsatta prover samt ev behandling kommer att ske via dem. Sen var det en och annan bortförklaring etc som försöktes på relaterade till tidigare konversationer men som han såg inte hade någon inverkan på mig så han bad i slutänden lite mumlande om ursäkt och konstaterade att något sådant här aldrig skulle upprepas igen!
Vi skakade hand och jag gick därifrån nöjd över att min son ska få det han är berättigad till!=)
Alltså, det här med "opippade puckon" finns i ALLA sektorer oavsett om det är vården, restaurang- , rese- , industribranschen osv det är absolut inget unikt för vården, men just inom vården så kan denna typ av handlande få förödande konsekvenser och mina barns välfärde "gamblar" jag inte med!
Ett annat skräck exempel som jag har på detta (som jag även berättade på Dr Pucko2 för att han skulle förstå att jag är fullt medveten om att även läkare är mänskliga och kan göra misstag och som kanske förklarar varför jag inte kan ge mig i en sån här situation..det går emot allt jag tror på)
Redan efter "N"s födsel upptäckte vi att han var väldigt sned i nacken, hans huvud drogs upp mot vänster axel och om han låg raklång på skötbordet så vreds hela hans torso ordentligt. Men det har ju inte direkt legat på någon sträckbänk i 9mån så att de är tillskrynklade och ihoptryckta från alla håll och kanter vet jag ju, men det rättade inte till sig och jag upplevde att det snarare gick åt det andra hållet. Vid rutin läkarkontrollen på BVC så nämner jag detta och får det här svaret tillbaka:
- Ni föräldrar anser alltid att det är något fel på era barn! antingen är de för korta, långa, tjocka, smala el har för stor näsa...din son är det inget fel på!
(hmmmm... finns viss likhet mellan denna kommentar och den jag fick av pucko1 igår...måste vara något de lärt sig gemensamt under utbildningen!)
Jag såg hur sköterskan i rummet ville sjunka ner genom golvet och även hon som hade träffat "N" några gånger tidigare påpekade att nog var han ganska stel i nacken. Men hon avspisades rejält av samma barnläkare.
Några veckor senare fick "N" problem med hälsan (som är en helt annan historia) och vi blev inlagda på sjukhus och då passar jag på att fråga en annan läkare som nickar instämmande till svar och 30min senare står en sjukgymnast vid hans säng och undersöker honom. Diagnosen blev precis som jag misstänkte "Gravt fall av Torticollis". Hans vänstra nackmuskel vart för kort vilket tvingade huvudet i ett onaturligt läge. Vi började redan då att träna honom och har sedan gått regelbundet hos sjukgymnast samt oändliga timmar av träning och stretchning hemma. Resultatet har vart fantastiskt nu kan man inte se att problemet fortfarande kvarstår då det endast rör sig om några ynka grader vi har att jobba på. Men enligt sjukgymnasten så OM vi inte hade fått diagnosen så tidigt eller börjat med så intensiv träning som vi gjorde så hade "N" definitivt behövt en eller flera operationer för att åtgärda detta. Torticollis är en mycket vanlig åkomma hos barn och ofta kan man med just träning åtgärda det, men det jag tycker är skrämmande är att en barnläkare på en rutinkontroll som dessutom är till för att ev snappa upp små "defekter" i barnets hälsa inte väljer att lyssna på förälder eller ens behagar att göra en ordentlig koll!!
Jag tycker inte på något sätt att man som förälder ska leka amatördoktor och sätta div egna diagnoser, men det handlar om att lyssna till sin instinkt, misstänker man att något inte är som det ska så ska man ju söka hjälp och systemet havererar då om man INTE får det. Sen kan jag mycket väl tro att dessa personer inom vården får motta 1000-tals av "stolpskott" på telefon som säkert undrar allt ifrån var närmaste Ikea ligger till hur man bäst klämmer ut en fis, men det SKA inte spela någon roll, bemötandet måste vara det samma och deras uppgift är att lyssna och hjälpa den sökande.
När lilla "N" var alldeles färsk så räddade min instinkt livet på honom (den historien drar vi en annan gång när jag själv hunnit bearbeta den) och i samband med detta så sa en underbar barnläkare till mig:
- Det är ni föräldrar som känner ert barn bäst! Därför är det så oerhört viktigt att vi lyssnar på er och att ni är delaktiga i hela vårdprocessen, ni vet hur ert barn mår. Vi är doktorer- inte gudar, vi söker svaren med hjälp av medel som vi har lärt oss med det är NI föräldrar som har nyckeln!
Jag har mött så ofantligt många underbara människor inom sjukvården så inte kommer jag att låta pucko1 och pucko2 dra ner hela deras yrkeskår, men det får bara inte vara så att bemötandet eller ev behandling ska behöva variera i kvalite beroende på vem du pratar med eller om han/hon fått pippa innan de åkte på jobbet!!
Sen är det ju så att om man söker hjälp och får ett svar från någon kunnig så litar man ju på det (oftast)! ........Alla kan ju inte vara lika enerverande och enträgna tjatkärringar som jag är!;)
//Mrsh