I vintras så var både "L" och "M" ute och lekade ute på tomten tillsammans med sin kusin. De älskade att klättra i alla snöhögar som var placareda på gräsmattan sedan traktorn vart här och skottat upp den inför den kommande bergvärmeinstallationen. Plötsligt kommer "L" inrusande och med panik i rösten skriker han.
- "M" drunknar!!!!!!
Hans tonläge och panik gjorde att jag instinktivt förstod att det verkligen var något otäckt som höll på att hända. Jag sprang längst husväggen och när jag nått husknuten och blickar ut över gräsmattan så ser jag tofsen på hans mössa sticka upp ur en stor vattenpöl längst ner i hörnet på tomten. Jag är övertygad att jag tog hela gräsmattan i 2stora kliv (dock omöjligt med mina taxben)! Tankarna strömmade frenetiskt genom huvudet, jag såg hans leende, en barnkista, blommor, hörde hans skratt eka i mitt huvud osv. Är det så här det är att förlora ett barn? hann jag tänka. Hela scenariot rörde sig om några ynka sekunder innan jag nått fram till honom men ändå så passerade livet revy i mitt huvud.
Han låg på mage med ansiktet ner i det isblandade vattnet, jag slet upp honom och han hostade till omedelbart och började kort därefter att skrika. Jag höll honom i min famn så hårt jag kunde utan att krossa hans späda lilla kropp. Samtidigt så hann jag tänka att det var viktigt att inte skrämma "L" och kusinen som stod och tittade på vad som hände.
Jag samlade mig, berömde "L" för sitt agerande och sa att han gjordt PRECIS som man ska!!
När jag kom innanför dörren tittade mina middagsgäster funderande på mig men förstod vad som hade hänt när de såg halva Bottenviken liggandes på hallgolvet. Det var nu chocken kom, jag började okontrollerat skaka och var oförmögen att själv ta av honom de våta kläderna. Benen var mjuka och det tog lång tid innan jag kunde slappna av igen.
Vattenpölen var inte djupare än att den gick upp på min vad, men med alla lager kläder som "M" hade på sig så klarade han inte att ta sig upp när han ramlat omkull. "L" försökte hjälpa honom, men då det inte lyckades så hämtade han mig.
Jag är numera medveten om hur fort en olycka faktiskt kan ske. Det går inte att linda in barnen i bomull, men man VILL ju skydda dem från ALLT fast det inte går!
Jag är så tacksam för mina 3 små sötskrotar!!<3<3<3
//MrsH